04/07/2025
Sagt om författarens verk:
”En mycket lovande författare från den unga generationen.”
BTJ-häftet
”Garrabrant är en riktigt bra studentlivs- och fylleskildrare. Sakta, men säkert låter han vardagslogiken brytas ned av fyllelogiken ... Harm skulle rentav kunna läsas som en slags hyllning till rastlösheten.”
Blekinge Läns Tidning
”Det är vackert, det är bilder som stannar kvar ... Här finns en nyfikenhet, ett existentiellt sökande som ger driv och riktning. Boken har också en del humor och fantasifulla språkliga vändningar. Viljan till att säga något viktigt lyser ändå igenom.”
Debutant.nu
”[B]efriande att läsa poesi som har egenskapen av påstående och utsaga om verkligheten. Att författaren har ett budskap.”
Magasin Opulens
”The writing is strong and robust … Nightwatch asks you to dive deep and do your own digging. It is thoughtful, probative, and intentionally ambiguous in places .... Nightwatch isn’t a quick read of the coffee table variety. Nor is it a lemon meringue, brain fluff-type read that’s light and frothy. It’s more like filet mignon. Something you can sink your teeth into and chew on awhile.”
Reedsy
”Garrabrant’s literary work touches on life, love, human perception, history, culture, politics, corruption, cynicism, religion, morality, and philosophy ... His musings are like intimate expressions of what defines us as human beings … [T]his is a short book overflowing with witty, thought-provoking, inspirational observations that will become etched in your thoughts for days ... many of his observations are deliberately vague and pensive—making this book a thrilling and engaging read.”
Readers’ Favorite
”Broad subject matter and a wide scope mark a collection that holds both literary and analytical value, juxtaposing complimentary natural observations with considerations of the heart and mind ... multifaceted ability to present literary, philosophical, ethical, historical, and psychological matters in a form that is not only accessible to a wide audience, but lends nicely to discussion and daily meditations.”
Midwest Book Review
Recension: Pendelns båge
Stor historisk fiktion rekonstruerar inte bara det förflutna; den ifrågasätter det, och böjer tidens tyngd till en spegel för våra egna rastlösa frågor. James Garrabrants Karl X, en tät, dialogdriven roman som utspelar sig i ett dimhöljt Göteborg under Karl X Gustavs sista dagar, lyckas med detta med en sällsynt och oroande intensitet. Det är en bok som surrar av en holländsk pendelklockas tickande – en gåva till den svenske kungen som blir romanens dominerande metafor för tidens obönhörliga marsch och mänsklighetens fåfänga försök att bemästra den. Liksom de bästa verken av Hilary Mantel eller Cees Nooteboom återupplivar Garrabrant inte historien utan dissekerar den, och blottlägger maktens, trons och dödlighetens senor.
Romanen utspelar sig under vintern ett ospecificerat år, troligen 1660, när Karl X, febrig och vacklande, leder en spänd riksdag. Omgiven av sin kansler, greve, doktor och unge prins brottas kungen med ett rike på randen till finansiell ruin och sin egen annalkande död. Handlingen, om man kan kalla den det, är mindre en följd av händelser än en serie samtal – filosofiska, politiska och djupt personliga – som kretsar kring frågan om vad som består när allt reduceras till ”ingenting”. Garrabrants prosa, formell men genomträngande, frammanar 1600-talets talrytm samtidigt som den känns häpnadsväckande levande. När kanslern funderar, ”Allt är likt ingenting”, eller kungen, stirrande på pendeln, deklarerar, ”Hennes visare leds av förborgade mekanismer, mina av det förborgade självt”, sprakar språket av metafysisk tyngd.
Det som lyfter Karl X bortom enbart historiskt porträtt är dess obevekliga utforskande av auktoritet och arv. Karl X är ingen stereotyp monark; han är en man fångad mellan kungens gudomliga rätt och upplysningens begynnande rationalitet, en krigare som drömmer om bibliotek men inte kan undfly slagfältets dragningskraft. Hans samtal med doktorn – en skeptisk, nästan modern figur – sonderar spänningen mellan tro och förnuft, medan hans ömsinta, stapplande stunder med prinsen avslöjar en far som desperat vill överlämna något bestående till en son som kanske aldrig bär kronan. Dessa scener, genomsyrade av en stilla smärta, är romanens emotionella kärna. När prinsen frågar, ”Vad är sanning?” och kungen svarar, ”Att det alltid finns mer att upptäcka”, hör vi inte bara en faders visdom utan också romanens eget credo.
Garrabrants formella våghalsighet är både hans styrka och hans tillfälliga snubbelsten. Romanens struktur, uppdelad i akter som ett skådespel, och dess beroende av dialog före handling, påminner om Becketts eller Pinters cerebrala intensitet. Den historiska kontexten – referenser till reduktionen, 1634 års regeringsform och Sveriges imperialistiska ambitioner – kan skrämma läsare som inte är bekanta med perioden, och den filosofiska tätheten riskerar att alienera dem som söker narrativt driv. Men detta är små invändningar mot bokens större triumf: dess förmåga att göra det förflutna angeläget, som om 1660-talets frågor viskades i våra öron idag.
Romanens sista bild – prinsen, som håller ett äpple, stirrar ut i dimman medan kyrkklockor klingar – dröjer kvar som en målning av Vermeer, både precis och gåtfull. Den påminner om att historien, likt pendeln, svänger mellan det påtagliga och det undflyende. Karl X är ingen bok att skumläsa; den kräver tålamod, till och med kapitulation. Men för dem som är villiga att dröja i dess rytmer erbjuder den en djup meditation över tid, makt och de sköra trådar som binder oss till evigheten.
DFB
