13/08/2026
Jag sitter här i värmen och försöker faktiskt ta in allt som händer just nu.
För ibland springer livet på så fort att man nästan glömmer att stanna upp och se vad som faktiskt håller på att växa fram.
Den senaste tiden har allt fler människor hört av sig till mig med en dröm om att få ge ut sin bok. Och jag blir berörd av det, för jag vet att det som landar hos mig inte bara är ett manus.
Det är ofta en del av någons liv.
Någon har kanske burit på sin berättelse i flera år. Tvivlat på om den är tillräckligt intressant. Skrivit några sidor, lagt undan dem och börjat igen. Någon annan har gått igenom saker som förändrat hela livet och känner till slut: *Nu är jag redo att berätta.*
Och det är ett ganska stort förtroende att få ta emot.
För bakom orden finns en människa som hoppas att någon ska förstå vad hon eller han försöker säga.
Kanske är det också det som berör mig mest med böcker.
Vi människor är egentligen inte så olika.
Vi går igenom kärlek, sorg, misslyckanden, längtan, rädsla, förluster, vändpunkter och nya början. Ändå kan vi gå omkring och tro att vi är ganska ensamma om det vi känner.
Tills vi läser någon annans ord och tänker:
**Precis så. Så har jag också känt.**
Det är där en berättelse kan bli större än personen som skrev den.
Och när jag sitter här och ser hur många som faktiskt längtar efter att få berätta sin historia känner jag framför allt en väldigt stor tacksamhet.
För för några år sedan fanns mycket av det jag arbetar med idag bara som tankar och idéer i mitt huvud.
Nu sitter människor och anförtror mig sina berättelser.
Det känns fortfarande lite overkligt.
Och det påminner mig om varför jag en gång började:
**För ibland behöver en människa bara våga berätta sin historia för att en annan människa ska känna sig lite mindre ensam i sin.**
