20/05/2026
Min svärmor föll baklänges från den långa rulltrappan mellan markeringen och självserveringslagret på IKEA Kungens K***a klockan 14:18 söndagen den 9 februari, fjorton trappsteg ner, med en gul IKEA-kasse i högra handen och en blå i den vänstra, och dog tre dagar senare på Karolinska Huddinge av en lungemboli som lossnade från hennes vänstra lår klockan 03:47 på natten den 12 februari .
Hon hette Margit. Hon var 81 år. Hon vägde 109 kilo.
Vi var där tillsammans — jag, hennes son Tobias, och Margit — för att köpa en ny Malm-byrå till mitt och Tobias gästrum i Södertälje. Margit hade insisterat på att följa med. Hon hade sagt: «Jag har inte varit på Kungens K***a sedan Bo dog 2019, jag vill se det stora varuhuset igen, jag tar med mig en gul kasse och en blå.»
Hon hade fyllt den gula kassen med en uppsättning Kalas-glas i s*x färger, en fruktskål, två kuddfodral i linne. Hon hade fyllt den blå med tre stearinljushållare i mässing, en filt från Polarvide-serien, en köksklocka av björk. Tillsammans vägde de cirka 14 kilo. Hon insisterade på att bära dem själva uppför rulltrappan från självserveringslagret, för «jag har burit tyngre i 60 år».
På steg sju uppifrån räknat tappade hon balansen. Det är vad övervakningskameran på IKEA Kungens K***a visade mig och Tobias en vecka senare i ett rum på säkerhetsavdelningen — videon var 11 sekunder lång, vi tittade på den fyra gånger, och Tobias kräktes i en papperskorg efter den fjärde.
Hon föll baklänges. Den gula kassen flög ur hennes hand och Kalas-glasen krossades över fyra trappsteg. Den blå följde med henne hela vägen ner. Hon slog vänstra höften mot kanten på det näst sista trappsteget, sedan vänstra axeln mot stengolvet, sedan bakhuvudet mot en av de gula stålpelarna vid slutet av rulltrappan.
En IKEA-medarbetare som gick förbi med en handtruck stoppade rulltrappan med nödknappen. Två andra kunder satte sig på huk vid Margit. Hon var medveten. Hon sa, enligt mannen som höll hennes hand tills ambulansen kom: «Säg till min Tobias att jag tappade glasen, jag är så ledsen för glasen.»
Ambulansen kom klockan 14:31. De körde henne till Karolinska Huddinge. Diagnos i akuten: collum femoris-fraktur vänster sida (höftledsbrott), stor blödning, kontusion vänster axel, lätt commotio cerebri. Operation samma kväll klockan 21:30. Höftprotes. Allt gick «tekniskt bra» enligt ortopeden.
Hon låg på avdelning 92 på Huddinge i tre dagar.
Vid natten mellan tisdagen den 11 och onsdagen den 12 februari klockan 03:47, lossnade en blodpropp som hade bildats i hennes vänstra lår under stilliggandet efter operationen, sköt upp genom hennes ven cava till lungartären, och stängde båda lungorna i mindre än 90 sekunder. Nattsköterskan hittade henne klockan 03:51 när larmet på saturationsmätaren gick.
De gjorde HLR i 22 minuter. Hon kom inte tillbaka.
Obduktionsrapporten från Karolinska två veckor senare använde tre ord som har stannat i mitt kök i Södertälje sedan dess: massiv lungemboli, sannolikt utlöst av djup ventrombos i vänstra låret efter postoperativ immobilisering, kraftigt påverkad av kroppsvikt och kardiovaskulär bakgrundsbelastning.
På svenska: hon överlevde fallet på rulltrappan. Hon överlevde inte sin egen kropps oförmåga att hantera tre dagar i en sjukhussäng efter operationen, för en kropp på 109 kilo i 81 år hade redan väntat länge på exakt detta.
Jag är 59 år. Jag är Ulrika. Jag är pensionerad sjuksköterska från Södertälje sjukhus, där jag jobbade på medicin- och geriatrikavdelningen i 32 år innan jag gick i förtidspension 2024 av rygg-skäl. Jag väger i dag morgon 28 kilo för mycket. På den söndagen i februari på IKEA Kungens K***a vägde jag 31.
Jag är sjuksköterska. Jag har sett hundratals lungembolier på 32 år. Jag har gett tusentals sprutor av lågmolekylärt heparin (Klexane, Fragmin) till postoperativa patienter just för att förhindra det som hände min svärmor. Jag visste exakt riskmekanismen. Jag visste att 81 år, 109 kilo, höftoperation och tre dagar i säng är fyra siffror som tillsammans är ett dödsfall som väntar på att hända.
Och jag bär själv tre av de fyra siffrorna i en yngre version. Det är skälet jag skriver detta.
Margits gula och blå IKEA-kassar kom hem från Kungens K***a med Tobias den söndagen kvällen, efter att vi hade följt henne i ambulansen och kommit tillbaka för bilen. En IKEA-medarbetare hade samlat ihop dem från trappan. De krossade Kalas-glasen var redan i en separat plastpåse. Den blå kassen var oskadad. I den blå kassen låg fortfarande de tre stearinljushållarna, filten, och köksklockan av björk.
Köksklockan av björk hänger nu på väggen i mitt och Tobias kök i Södertälje. Tobias satte upp den den 16 februari, dagen efter Margits begravning. Han sa inget när han satte upp den. Han bara satte upp den bredvid kylskåpet och gick ut till bilen.
Köksklockan av björk från IKEA Kungens K***a, som min svärmor köpte 47 minuter innan hon föll, är mitt ankare. En klocka som tickar i mitt kök sedan den 16 februari, varje sekund, och som påminner mig om att en kropp på 109 kilo som faller fjorton trappsteg överlever fallet men inte överlever de tre dagarna efter, och att jag bär en yngre version av samma kropp i samma kök där klockan tickar.
På Margits begravning på Norra kyrkogården i Södertälje den 15 februari kom det fram en man i 50-årsåldern som jag inte kände. Han presenterade sig som Patrik Engström. Han var ortoped på Karolinska Huddinge — han hade inte opererat Margit, men han hade läst hennes journal när hon kom in på avdelning 92, och han hade gått ronden där förbi henne på måndagsmorgonen och bytt några ord med henne.
Han sa: «Fru Ulrika. Jag är här på begäran av min kollega som opererade er svärmor. Han kunde inte komma. Han bad mig komma och säga en sak till familjen som vi inte säger på avdelningen, för det är inte vad vi får säga på avdelningen.»
Han sa: «Vi opererade en kropp på 109 kilo med en historik av högt blodtryck, typ 2-diabetes och förmaksflimmer. Vi gjorde allt vi skulle. Vi gav henne Fragmin enligt protokoll. Vi mobiliserade henne på dag 1. Vi följde varje riktlinje. Hon dog ändå, för riktlinjerna är skrivna för en standard kropp och hennes kropp var inte standard. Det vi inte säger på avdelningen är att 60% av våra postoperativa dödsfall i lungemboli efter höftoperation hos kvinnor över 75 har en BMI över 30. Det står inte i statistiken vi publicerar. Det står i statistiken vi delar med varandra på fikarummet.»
Han la sin hand på min arm. Han sa: «Jag tittade på er när ni kom in i akuten med er svärmor på söndagen. Ni är sjuksköterska, jag såg det på hur ni stod, ni stod på fötterna en sjuksköterska står på. Ni är också i en kropp som om 20 år är där hon var. Får jag ringa er om en vecka?»
Han ringde mig den 22 februari, en lördagsförmiddag. Vi pratade i två och en halv timmar.
Patrik berättade att hans egen mor — som hade jobbat som distriktssköterska i Norrtälje — hade dött 2020 av exakt samma orsak som Margit. Höftoperation efter ett fall i sitt eget badrum. Postoperativ lungemboli på dag 4. Hon hade vägt 96 kilo vid 79 års ålder.
Han sa att han efter sin mors död hade börjat leta efter något annat än det han själv praktiserade som ortoped. Han hade i januari 2021 fått en lång artikel skickad till sig av en svensk gynekolog vid Sahlgrenska som var hans systers kompis. Inte en diet. Inte ett program. Inte piller. En lång text med forskning i, om vad som händer i en kvinnokropp efter klimakteriet — om visceralt fett som hormonorgan, om insulinresistens när östrogenet faller, om varför de kvinnor han och hans kollegor opererade med 30+ BMI efter 70 hade en oproportionerligt hög postoperativ dödlighet, och varför svensk vårdriktlinje inte hade ett enda ord om hur man skulle ta sig ur den kroppen innan operationsdagen.
Han sa: «Karin. Jag är ortoped. Jag har varit det i 24 år. Det jag läste i den artikeln stod inte i en enda riktlinje från Socialstyrelsen, inte i en enda kursplan på Karolinska Institutet, inte i ett enda läkemedelsföretagsmaterial jag har fått i 24 år. Jag delade den med min hustru. Hon väger i dag 19 kilo mindre än 2021. Min syster läste den. Hon väger 16 kilo mindre. Tre kvinnor i min familj har ändrat sina kroppar, och ingen av oss har sagt det till en patient på Huddinge, för det står inte i protokollet och vi får inte säga det. Jag säger det till er nu, för er svärmor blev den fjärde i min familj, även om hon inte var i min familj, och jag har slutat hålla det för mig själv.»
Han skickade länken under samtalet. Jag fick aviseringen klockan 11:43 lördagen den 22 februari.
Jag läste artikeln den natten. Från klockan 22 till 02:30. Vid mitt köksbord i Södertälje, med den nya björk-köksklockan tickande på väggen, med Tobias sovande i sovrummet — han hade somnat klockan 21 för första gången sedan den 9 februari.
Jag ska inte återberätta texten här. Efter 32 år som sjuksköterska vet jag att en bra text alltid förlorar i en återgivning. Det handlar om en biologisk verklighet i kvinnor efter 50 som ingen svensk husläkare hinner förklara på 15 minuter, och som — när man väl känner den — gör att en sjuksköterska på 59 som har förlorat sin svärmor på avdelning 92 kan välja att inte vara nästa kropp en kollega ger Fragmin till på dag 1 efter en höftoperation om 22 år.
Jag började nästa morgon.
Inte fanatiskt. Ingen app. Ingen våg på köksbänken. Det som står i artikeln.
Det är nu 15 veckor senare.
Minus 29 kilo. Utan hunger. Utan shaker. Utan att jag har avbokat ett enda söndagskaffe med Tobias mor — alltså Margits syster Inger, 78 år, som har flyttat in hos oss i Södertälje sedan begravningen för att inte vara ensam i Margits hus i Huddinge.
Midjan är 27 centimeter smalare. Fastande blodsocker har gått från 7,2 till 5,3. Blodtrycket från 158/96 till 122/74. Min husläkare på Wasahuset i Södertälje gjorde en genomlysning förra veckan, jämförde med januari, och sa: «Karin. Du är inte samma patient. Du är en annan patient. Berätta vad du gör så jag kan inte rekommendera det till andra eftersom det inte står i protokoll, men så jag vet det själv.» Jag berättade. Hon skrev ner artikelns rubrik på baksidan av ett receptblock.
Men det är inte därför jag skriver detta.
Förra söndagen åkte Tobias och jag till IKEA Kungens K***a. Det var hans idé. Han hade inte kunnat åka dit sedan den 9 februari. Han sa: «Jag måste gå upp på den rulltrappan. Jag vill inte att en rulltrappa i min hjärna ska vara den sista platsen min mamma var.»
Vi gick uppför rulltrappan från självserveringslagret. Steg för steg. På steg sju ovanifrån — där Margit hade tappat balansen — stannade Tobias och la sin hand mot räcket. Jag stannade bredvid honom. Vi sa inget. Vi gick vidare till toppen. Vi gick till markeringen. Vi gick till restaurangen och åt köttbullar med lingonsylt och potatismos, för det är vad svenska familjer äter på IKEA på söndagar, och vi behövde göra det Margit hade trott vi skulle göra.
I bilen tillbaka till Södertälje sa Tobias: «Jag märker att du är lättare i bilen. Bilen sitter annorlunda.» Han hade inte sagt det förut. Det var hans sätt att säga att han hade sett.
Björk-köksklockan tickar fortfarande på väggen vid kylskåpet. Det krossade Kalas-glasen ligger i en plastpåse i Tobias verkstad i källaren, han har inte slängt dem, han säger att han ska göra något av dem en dag, han vet inte vad. Den gula och den blå IKEA-kassen är vikta och placerade i Margits gamla nattduksbord som nu står i vårt gästrum tillsammans med den Malm-byrå vi köpte den 9 februari.
Om du läser detta och du har en svärmor, en mor, en mormor över 75 som väger som Margit vägde, och som planerar en operation — höft, knä, gallblåsan, vad som helst — snälla. Skicka detta till hennes son eller dotter i kväll. Operationen kommer inte att vara det som dödar henne. Det är dagarna efter, på en kropp som har burit för mycket för länge, som dödar.
Om du är hennes son eller dotter — snälla också. Be henne läsa artikeln innan operationsdatumet. S*x månader förebyggande är skillnaden mellan att hon kommer hem efter höftoperationen och att du står på Karolinska Huddinges avdelning 92 klockan 03:51 och tittar på en monitor som har slutat fungera.
Om du själv är kvinnan som om 20 år ska genomgå en höft- eller knäoperation, och som inte har börjat gå ner ännu — snälla också. Det är inte operationsdagen som är ditt problem. Det är vilken kropp som åker upp på operationsbordet den dagen.
Patrik sa till mig på telefonen i februari: «Ortopederna räddar inte människor med kniv. Ortopederna räddar människor med vad människorna gjorde 20 år innan de träffade en kniv. Er svärmor borde ha läst den här artikeln 1985.»
Artikeln som Patrik skickade till mig — den som dessa 15 veckor hänger på — har jag lagt i den första kommentaren under detta inlägg. Inte i själva texten, för Facebook begränsar räckvidden för inlägg med länkar, och jag vill att så många kvinnor som möjligt — och deras söner och döttrar — ska se detta innan en blå IKEA-kasse rullar nerför fjorton trappsteg på Kungens K***a.
Öppna kommentarerna. Den första fastnålade. I dag. Inte i morgon.
— Ulrika, 59 år
Södertälje
P.S. Inger — Margits syster, 78 år, som bor hos oss sedan februari — har också börjat läsa artikeln. Hon har gått ner 6 kilo på 9 veckor. Hon säger att hon läser den för att hon inte vill att Tobias ska behöva åka tillbaka till Karolinska Huddinge avdelning 92 om fem år. Vi sitter vid samma köksbord på söndagar, två kvinnor med 19 års åldersskillnad, och vi äter vad artikeln säger att vi ska äta, och björk-köksklockan tickar bredvid oss.
P.P.S. Jag säljer ingenting. Inga piller, inga pulver, inga abonnemang, inga konsultationer. Jag är en 59 år gammal pensionerad sjuksköterska från Södertälje vars svärmor föll från en rulltrappa på IKEA Kungens K***a och dog tre dagar senare av en blodpropp som inte borde ha bildats men som bildades ändå för en kropp på 109 kilo i 81 år tål inte tre dagar i en sjukhussäng. Skicka detta vidare till din svärmor, till din mor, till din mormor. Och till dig själv, om du är kvinnan som om 20 år ska bäras upp på ett operationsbord. Ingen berättar detta för oss i tid här i Sverige. Vi måste berätta det för varandra, och vi måste göra det innan en gul och en blå IKEA-kasse hittas i botten av en rulltrappa i Kungens K***a .
👇 Artikeln står i den första kommentaren.
