17/07/2025
Jag hade en innerlig önskan att sluta röka och stärka kroppen när jag fyllde femtio. Jag tänkte: Nu ska jag bli stark – inte bara i muskler och sinne, utan också i viljan. Fy fan vad fel jag hade.
För varje muskel jag byggde, för varje cigarett jag avstod, bröts jag ner... s**t, det har varit så fu***ng tufft... Sorgen stannade inte längre i bröstet när jag drog halsbloss på balkongen, och vanmakten dämpades inte av att självreglera genom att hoppa över måltider. Ju mer jag tränade, desto närmare kom jag kroppen. Den läkande känslan av att släppa taget, när röken sipprade ut mellan halvöppna läppar, försvann – och jag greppade istället hårdare om livet.
Att bli starkare innebär att tillåta sig känna sina svagheter – ännu hårdare. För varje hård muskel som byggdes, som tegelstenar i ett hus, fick jag mer tillgång till att riva mig själv, att bryta ner strukturer som inte längre fungerade. Vägen till mig gick genom kroppen – den där boningen som bär allt.
Nu när jag fyller 51, och känner mig mer tunnhudad än någonsin, nästan naken utan cigaretter och symboliska kryckor, så vet jag: när vi ger upp något, får vi erfara precis det – något helt annat.
Kroppen, som din egen lilla fiol, stämmer strängarna – oavsett om du vill eller inte – efter existensens melodi. Den låter dig dansa i takt med närvaron. Som en hemlig beundrare som väntat på rätt ögonblick, när du äntligen är öppen för en vild polska – utan kryckor och skydd... hänger ru me, vill du dansa med mig, vi liksom snavar och haltar men vi dansar i alla fall... Jag har inte rökt på 6 månader, om jag kan så kan du mvh rökaren
