Dirty Gritty Galore

Hem
Sverige
Stockholm
Dirty Gritty Galore

Detta är inte en inbjudan. Detta är en krigsförklaring mot det fega, det polerade och det tomma. Swish/Stöd: 072-0272670 om ni vill se mera. Läs på egen risk.

Sveriges största oberoende plattform för mode, musik och visuell anarki. Större än Babel, smutsigare än Bon. Gritty Galore Magazine är en krigsförklaring mot en feg och tillrättalagd kultur. Vi har byggt Sveriges största oberoende plattform för det som skaver, blöder och inspirerar på riktigt.

Här smälter GG Allins totala anarki samman med modevärldens mest förfinade snitt. Vi erbjuder en tillfl

yktsort för själar som hellre dör än kompromissar – en hyllning till det fula, det konstiga och det genialiskt stökiga.

Definitivt inte för alla. Kommer snart!

24/08/2026

Ni vet att en film är från 1968 när titeln är The Mini-Skirt Mob och man redan efter tre sekunder känner: ”Det här kommer inte att handla om skattepolitik.”

Maury Dexter regisserar. Diane McBain spelar Shayne, ledaren för ett helt kvinnligt motorcykelgäng. Och hennes stora problem är att hennes rodeo-stjärna till ex har gift sig med någon annan.

Det här är alltså en film där relationsproblem löses med motorcyklar.

Idag skickar man ett passivt aggressivt meddelande på Instagram. 1968? Man tar på sig minikjolen, startar en Harley och kör efter det nygifta paret på deras smekmånad.

Det är ändå en imponerande nivå av konsekvens.

Jag älskar också konceptet ”all-female motorcycle gang”. Det är som att Hollywood upptäckte feminism och samtidigt tänkte: ”Men kan de ha väldigt korta kjolar?”

The Mini-Skirt Mob är alltså en blandning av bikerfilm, exploitation, romantiskt haveri och sextiotalets mycket speciella idé om vad en ”stark kvinna” innebär.

Och jag älskar det. Inte för att filmen nödvändigtvis är särskilt subtil.

Utan för att den inte ens försöker vara det. Den säger: kvinnor på motorcyklar, trasiga relationer, rodeostjärnor, hämnd och korta kjolar.

Varsågod.

Film behövde inte vara mer komplicerat än så. Du behöver inte be om lov. Du behöver inte förklara dig. Du behöver inte skriva ett femsidigt manifest om varför du är arg. Du startar motorcykeln.

Och kör.

📼

24/08/2026

Det finns något väldigt punkigt med människor som står bredvid en skivspelare och ser ut som om de precis har upptäckt meningen med livet.

Jean-Michel Basquiat DJ:ar på Area i New York 1985. Marc Bolan håller i Elvis. Debbie Harry och Chris Stein hänger i en skivaffär. Nicole Kidman DJ:ar på Cannes-premiär efterfesten, vilket bevisar att även Hollywood ibland låtsas kunna välja musik.

Och det är det fina med vinyl. Ingen av dem ser särskilt stressad ut. Ingen scrollar. Ingen algoritm berättar vad de borde lyssna på. Man måste faktiskt välja en skiva.

Jag har själv stått framför min skivsamling och försökt välja musik som om jag driver Berghain. Det slutar oftast med att jag spelar samma gamla skiva igen.

För vinyl är inte bara ett format. Det är en livsstil där man måste resa sig från soffan för att byta sida.

Tekniskt sett helt vansinnigt.

Kulturellt? Perfekt.

ℹ️ Alba Vintage Studio

24/08/2026

Jag hittade en reklamfilm från 1964 för Electrolux hemtjänst. Och det är en helt annan värld. 1964: "God dag. Jag är här för att kontrollera om er tvättmaskin är värdig att existera."

Det första som slog mig var språket. "Givetvis är det husets härskarinna som bestämmer var skåpet ska stå."

Husets härskarinna! Inte kvinna. Inte fru. Härskarinna.

Och så säger reklamen: "Nära tre miljoner Electrolux apparater har nu installerats i svenska hem." Tre miljoner! Det låter inte längre som försäljning. Det låter som en invasion.

Och Electrolux hemtjänst lovar att varje kund ska få personlig service. De kommer hem till dig. Ger råd.
Kontrollerar installationen. Undervisar dig. Återkommer varje år.

1964 kom en människa hem till dig. I dag: "Klicka här för att chatta med en robot som inte vet vad en diskmaskin är."

Det är också något underbart med att hela reklamen bygger på idén att hushållsarbete ska ge människor mera fritid.

Det var framtiden. Maskinerna skulle göra jobbet. Vi skulle få tid över. Och det fick vi.

Sedan uppfann vi smartphones.

Så nu har vi 14 timmar fritid varje dag och använder den till att läsa kommentarer från människor vi aldrig träffat som är arga över en kebabsås.

📼 YouTube: Svensk Nostalgi

24/08/2026

Björk är en av få människor på jorden som kan säga: ”Jag läste en av 1900-talets mest ökända erotiska romaner när jag var 17 och den förändrade mitt liv” och få det att låta som en helt rimlig del av en karriär inom popmusik.

Vi andra läste Sagan om ringen och fick för oss att vi skulle börja spela fantasyrollspel. Björk läste Georges Batailles Story of the Eye och tänkte ungefär: ”Det här. Det här är livsfilosofi.”

Och det är faktiskt ganska logiskt.

För Björk har alltid haft en särskild relation till begreppet normalitet. Hon verkar betrakta normalitet ungefär som vi andra betraktar ett parkeringsböter: något som drabbar andra människor och som man helst inte vill ha med att göra.

Hon släppte sitt första album som elvaåring. När jag var elva försökte jag fortfarande förstå varför vuxna hade fjärrkontroller med så många knappar. Björk var redan på väg att bli en internationell artist.

Det är dessutom väldigt Björk att ta en bok från 1928, en bok som fortfarande är chockerande nästan hundra år senare, och komma fram till: ”Problemet med samhället är att människor inte stoppar tillräckligt konstiga saker i sina kroppar.”

Folk har länge försökt göra henne till den där gulliga, excentriska lilla älvan som går omkring i naturen och pratar med fåglar. Men hon är inte en älva. Hon är mer som en vulkan som har gått på konstskola.

Hon har den där barnsliga förundran inför världen, men bakom den finns en person som verkar säga: ”Jag tänker göra exakt vad jag vill, och om ni tycker att det är konstigt får ni väl skriva en ledare om det.”

Det är kanske därför Story of the Eye betyder så mycket för henne. Inte för att den är snuskig. Det är den absolut. Men för att den vägrar bete sig. Den vägrar vara normal, väluppfostrad och lätt att placera i en bokhylla.

Precis som Björk. Och det är kanske den verkliga lärdomen här. Vi behöver fler människor som är lite för mycket. Lite för högljudda. Lite för märkliga. Lite för besatta av sina idéer.

För världen är redan full av människor som sitter i möten och säger: ”Vi kanske ska tona ner d

24/08/2026

Det fanns en tid när televisionen kunde ägna nästan ett helt program åt att förklara hur man tillverkar ett paraply.

I dag hade det varit omöjligt. Och jag tror faktiskt att vi har förlorat någonting.

För jag minns den där typen av television. Man kunde bli fullständigt fascinerad av något som egentligen var totalt ointressant.

Jag kan fortfarande få samma känsla när jag ser gamla program. Det är som att hela samhället saktade ner och sa: ”Titta nu. Någon gör ett paraply.”

Och man tittade. Man hade inget val. Det fanns två kanaler. Det här var underhållningen.

Och på något sätt var det också vackert.

För i slutet säger berättarrösten: ”Ja, nu vet ni hur man gör sådana här paraplyer och hur man dekorerar dem.”

Och där står man. Tre minuter äldre. Lite klokare.

Fortfarande utan något paraply. Men med en ny respekt för mänskliga händer.

Det är mer än man kan säga om mycket av dagens television.

24/08/2026

Jag såg den här intervjun med Robert Smith efter The Cures spelning på Roskilde 2012. Intervjuaren börjar: "You seem very emotional right now." Och Robert Smith bara: "Jag har inte sovit."

Och så frågar journalisten varför The Cure fortfarande är relevanta. Robert svarar ungefär: "Bra melodier. Det är bra låtar."

Det är nästan provocerande enkelt. Alla andra artister pratar om sitt "universum", sitt "narrativ", sin "soniska resa".

Robert Smith: "Ingenting betyder någonting. Det är bara skräp."

Och ändå älskar folk honom för det. För vi är så trötta på människor som står på LinkedIn och skriver: "Jag är passionerad kring synergier och innovativ transformation."

Jag känner igen mig lite. Ibland jobbar jag på en text i månader, sitter uppe sent, stirrar på en skärm och tänker: "Varför gör jag det här? Ingen bryr sig."

Sen skickar någon ett meddelande: "Det där betydde faktiskt något för mig." Och plötsligt fattar man det Robert säger i slutet av intervjun: hela poängen är publiken.

Det är ganska fint egentligen. Lite irriterande också. Man vill ju gärna vara den där konstnären som säger: "Jag bryr mig inte om vad folk tycker."

Men om ingen dök upp på spelningen skulle Robert Smith stå ensam på scenen i tre timmar och sjunga "Pictures of You" för en övergiven ölburk.

Det är därför The Cure fortfarande fungerar. För bakom allt smink, håret och de episkt sorgliga låtarna finns en man som egentligen säger samma sak som alla över fyrtio: "Jag vet inte vad jag håller på med, men jag försöker göra det så bra jag kan."

24/08/2026

1972 behövde man tydligen bara förklara för svenska folket att färg är trevligt. ”Alla behöver färg.”

Det är ett budskap som känns väldigt 1972. Som om färg precis hade uppfunnits och staten hade gått ut med information: ”Medborgare! Vi har nu fått tillgång till färg. Försök att inte förstöra den.”

Och sedan kommer katastrofen: ”Hur skönt det är med färg så blir den smutsig.”

Det är nästan poetiskt. Färgen är vacker. Färgen ger livet mening. Och sedan kommer en köttfärssås och förstör hela civilisationen.

”Färg kan inte tvättas.” Det låter inte ens som reklam längre. Det låter som en existentiell insikt.

Och sedan kommer lösningen: Bio Luvil.

Det är nästan rörande hur försiktigt man hanterade tvätten på den tiden. Man skulle inte över 60 grader. Man skulle använda huvudtvätt och förtvätt. Man skulle respektera plaggets själ.

I dag slänger folk allt i samma maskin på 40 grader och hoppas på det bästa. En vit skjorta, svarta jeans, en röd hoodie och någon mystisk strumpa som ingen längre vågar identifiera.

Sedan öppnar man maskinen och tänker: ”Jaha. Jag äger tydligen bara rosa kläder nu.”

📼 YouTube: Teknik 2000

24/08/2026

Gammalt inslag från Närbild Sverige från 1993 om nämndemän i svenska domstolar. Sverige hade tydligen ett jättestort problem med satanister.

Inte gängvåld. Inte skjutningar. Satanister.

Polisen berättar gravallvarligt om olika grenar inom satanismen. Vissa vandaliserar kyrkogårdar. Vissa bränner kyrkor. I USA har det förekommit människoffer. Och sedan finns det en särskild falang: Musikdyrkarna.

Det är så jävla svenskt. I USA har de människoffer. I Sverige har vi någon som spelar black metal för högt efter klockan tio.

Och sedan kommer den verkliga katastrofen. En 18-åring åtalas för mordförsök efter att en man blivit svårt knivskuren i halsen. Åklagaren har tre vittnen som pekar ut den misstänkte.

Problemet? Vittnena är satanister. Skinnkläder. Långt svart hår. Upp- och nedvända kors.

Nämndemännen tittar på dem och tänker: "Jag vet inte om jag kan lita på den där killen. Han har hår längre än min dotter."

Och det är här hela systemet blir fascinerande. Samma vittnen. Samma händelse. Samma åtal.

Första domstolen: frikännande. Sedan hovrätten: fyra års fängelse. Samma verklighet, två olika versioner av rättvisa.

Och det är ju en rätt obehaglig tanke. För man vill gärna tro att domstolen är någon sorts matematisk maskin.

Bevis in. Dom ut.

Men sedan upptäcker man att det sitter människor där. Och människor har fördomar.

Det kan vara ålder, kläder, språk, hår, musiksmak, dialekt. En nämndeman kan se en 18-åring med uppochnervänt kors och tänka: "Jag vet inte vad den där pojken har gjort, men jag är ganska säker på att han inte hjälper till att måla om Folkets hus."

Det här inslaget är från 1993, men egentligen har ingenting förändrats. Vi människor vill gärna tro att vi bedömer andra objektivt.

Det gör vi inte.

📼 YouTube: Nostalgikanalen_93

24/08/2026

Vi hoppar tillbaka till 1513 och Quinten Massys satiriska oljemålning The Ugly Duchess. Det här är porträttet av en kvinna som ser ut att ha gått kraftigt vilse i ett modemagasin från framtiden - en grotesk, förvriden gestalt med rynkor, förfallna shapes och en liten vårta på helt fel ställe.

Massys använder en extrem, grotesk estetik för att rikta en skarp känga mot den tidens kvinna och dearas desperata försök att hålla fast vid en ungdomlig Skönhet.

Hon är uppstyrd i kläder som om hon vore tjugo, har ett leende som säger "jag vet att ni skrattar, men jag hoppas fortfarande på romantik" och håller en stängd ros, den ultimata symbolen för ouppfyllda kärleksdrömmar.

Men ärligt talat: om någon idag skulle måla ett porträtt av mig i mina urblekta träningskläder från 2008 och min frisyr från 2012, så kommer eftervärlden också att kalla det för knivskarp satir över den moderna människans förfall.

Som en bonus har moderna forskare dessutom lanserat teorin att kvinnan på målningen faktiskt led av Pagets sjukdom. Så där står vi alltså, drygt femhundra år senare, och försöker utröna om det vi tittar på är modekritik, en medicinsk diagnos eller bara ren konstnärlig elakhet.

Konstvärlden verkar i vilket fall som helst ha enats om samma sak: "Vi har ingen aning om vad som hände här, men låt oss analysera hennes vårta i fem hundra år till."

24/08/2026

Hej alla ungar! var ett stående inslag och signum i det klassiska SVT-barnprogrammet Halvfem under 1979, där programledaren Jan-Olof Nilsson sjöng och pratade med barnen i sin musikkällare.

I det här klippet frågar Jan-Olof Nilsson: ”Hur stor är du egentligen?” Det är fortfarande den mest svenska frågan någonsin. Man är aldrig lagom stor. Är man liten får man inte göra något. Är man stor borde man ”förstå bättre”. Det är som att vara med i ett kommunalt utvecklingssamtal hela livet.

Sedan kommer Afrika: varmt, palmer, elefanter och lejon. Fantastiskt. 1979 kunde man tydligen sammanfatta en hel kontinent på fyra saker och sedan visa en gorillajakt.

Och mitt i allt sitter Jan-Olof Nilsson med sin gitarr och sjunger: ”Jag är så glad för att just jag är jag.”

Adress

Stockholm

Webbplats

https://www.patreon.com/16573521/join

Aviseringar

Var den första att veta och låt oss skicka ett mail när Dirty Gritty Galore postar nyheter och kampanjer. Din e-postadress kommer inte att användas för något annat ändamål, och du kan när som helst avbryta prenumerationen.