28/09/2026
Jag har börjat misstänka att jag är för smart för sociala sammanhang. Inte för att jag är smart. Utan för att jag har förstått en sak: Folk är jobbiga.
Det är en väldigt bekväm teori. För när ingen hör av sig kan man tänka: ”De förstår mig inte.” I stället för: ”Ingen tänker på mig.”
Den andra tanken är lite svårare att leva med. Man börjar se mönster. Någon säger: ”Vi måste verkligen ses snart.” Och man hör: ”Vi kommer aldrig ses igen.”
Det är nästan det värsta. Folk behöver inte hata dig. De behöver inte ens ogilla dig. De kan bara glömma bort dig. Och det är mycket brutalare. För hat kräver energi. Likgiltighet kräver ingenting.
Det börjar med att man tackar nej till en kväll. Sen två. Sen blir det skönt att ingen frågar. Sen inser man att ingen frågar eftersom de redan har vant sig vid att du inte kommer.
Och plötsligt har du byggt ett liv där ingen behöver sakna dig. Det är en väldigt effektiv lösning. Ingen kan överge dig om du redan har försvunnit.
Det sjuka är att man fortfarande kan vara omgiven av människor. Man sitter på ett café. På tunnelbanan. I ett rum fullt av folk. Och alla andra verkar ha någon att skicka ett meddelande till. ”Kom hit.” ”Vad gör du?”
Inte djupa samtal. Inte själsfränder. Bara att någon, någonstans, plötsligt tänker: ”Var fan är du?”
Och till slt slutar man vänta. Inte för att man har accepterat ensamheten. Utan för att man har blivit van vid den. Det är den farligaste punkten.
När ensamhet inte längre känns som ett problem. När tystnaden inte längre stör. När ingen frågar var du är... och du inte längre tycker att det är konstigt.
Först saknar du människor. Sen saknar du att människor saknar dig. Sen saknar du inte ens det.
Och en dag inser du något som är värre än att ingen har ringt på länge: Du har varit borta så länge att ingen längre märker om du kommer tillbaka.
