
07/09/2025
Jag minns när vi satt i rektorns rum. Diskuterade anpassningar, beslut och en pressad budget, skriver Anneli Khayati i en ny krönika på HejaOlika.
Mitt på skrivbordet sitter vår yngsta. För liten för skolans värld, men självklar i rummet.
Kanske var det just där och då som en god relation började växa fram mellan vår familj och skolan.
Att anpassa tar tid. Det kräver tålamod, omtag och en vilja att förstå. Oftast har vi mötts av det. Dörrar har breddats, trösklar tagits bort, hjälpmedel beställts.
Ibland har det blivit mer än så. Som när vi fick vara med och tycka till om förskolans lekplats.
Inkludering är inte en bonus. Det är en rättighet. Svaret borde alltid vara lika enkelt som självklart.
– Ja, såklart!
För vi vill väl alla känna gemenskap. Höra skrattet fylla skolgården.
Och inget barn ska behöva stå bredvid och titta på.
Länk till Annelis krönika i kommentar.