https://www.facebook.com/634697129735438/

Bergets blod förlag, Kärleksstigen 6, Kisa (2025)

22/09/2025

En stillsam hälsning från Fridens lustgård ❤️

Så står vi här igen. Ännu en sommar har lagt sig till vila, smält in i minnen och dofter av solvarm jord, nyskördade äpplen och skratt som klingat mellan träden. Vi är lite äldre, lite klokare, kanske också lite tröttare i hjärtat – men också rikare på erfarenheter.

Fridens Lustgård har sett människor komma och gå, själar i rörelse som burit med sig drömmar, sår, längtan och kärlek. Här har gamla trauman fått möta ljus, här har skuld och smärta blivit hållna, här har människor vågat falla samman för att långsamt resa sig igen. Vi tackar platsen för dess kraft – den mjuka, orubbliga energi som alltid tycks viska: du är välkommen, precis som du är.

Så många steg har trampat stigarna, så många tårar har runnit ner i mossan. Och lika många skratt har lyft mot himlen, lika många drömmar har fötts i tystnaden under stjärnorna. För varje människa som har längtat, för varje själ som burit skuld och känt sig otillräcklig vill vi säga: du har gjort ditt bästa. Det räcker. Det har alltid räckt.

Vi minns också Johannes, han som sedan länge gått vidare. Hans namn lever kvar i väven, i våra samtal, i eldens sprakande och i vinden som rör sig genom träden. Hösten var hans tid. Han älskade den. Den stilla mognaden, den varma skördetiden, den svala luften som gav vila åt både kropp och själ. Kanske är det just nu vi bäst kan känna honom nära – i det gyllene ljuset, i de fallande löven, i tystnaden mellan andetagen.

Så sänder vi hopp till alla som står på tröskeln till något nytt, till alla som vågar möta sig själva, till alla som ännu inte vet vilken väg de ska gå. Vi sänder styrka till dem som kämpar, till dem som väntar på att få känna kärlek igen, till dem som tror att de gått vilse. Och vi sänder tacksamhet till jorden under våra fötter, till platsen som bär oss och håller oss, gång på gång, år efter år.

Hösten är här. En tid för vila. En tid för återhämtning. En tid för att låta sig själv få vara mänsklig, sårbar och stark på samma gång.

20/09/2025

En stillsam kvällsreflektion från Bergets blod❤️🙏

Att läsa sina egna texter kan vara både det mest magiska och det mest skrämmande jag vet. Det är som att öppna en dörr till ett rum man själv byggt – men där inne väntar människor som plötsligt börjar röra sig, tala och göra saker man inte hade planerat. De stiger fram ur skuggorna, med sina egna hemligheter och drömmar, och ibland står jag bara bredvid, häpen över att jag inte längre styr.

Jag skriver om det suggestiva, det mystiska, om de hemliga vägarna som leder inåt. Om riter, ceremonier och platser där tiden förändrar sin rytm. När jag läser mina egna ord får jag samma känsla som när man är i en gammal kyrka eller mitt i en ceremoni i skogen – att något större rör sig i rummet. Att människan är mer än bara det vi kan se på ytan.

Det kan vara nästan läskigt att se personerna börja leva sina egna liv. Jag kan ha föreställt mig en riktning, men plötsligt öppnar de dörrar jag inte ens visste fanns. De väljer, älskar, dör och återuppstår i sin egen takt. Som författare står jag ibland bara och bevittnar det – lika förvånad som läsaren.

Kanske är det just det som gör litteraturen så stark – att den inte låter sig fångas, att den inte alltid gör som man vill. Orden blir som levande väsen som ständigt återkommer, förvandlas och tar nya skepnader.

Och det får mig att vilja ställa en fråga till dig som läsare:
Vad tänker du om den typen av litteratur? Om berättelser där det andliga, mystiska och ceremoniella får ta plats? Är det något som berör och lockar, eller känns det alltför främmande?
Kan vi behöva den sortens böcker idag – som inte bara berättar en historia, utan som också vill öppna dörrar inom oss?

För mig är det som att skriva alltid är att delta i en ceremoni. Det är ett sätt att minnas det vi förlorat, att se bortom det yttre, och att våga gå in i de rum där våra röster blir större än oss själva.

18/09/2025

✨ Att skriva om själens väg – några ord från författaren ✨

Det jag skriver föds inte ur stora gester, dramatiska explosioner eller våld. Det växer ur det lågmälda, det stilla – i de små sprickorna där ljuset smyger sig in.
Människor i mina berättelser befinner sig mitt i livet, ofta i en brytpunkt, ibland med en känsla av att allt rämnat, men där finns också ett frö: en längtan efter frihet, efter att få gå djupare inåt och upptäcka själens innersta rum.

Många är skeptiska till den nya tidens andlighet – till ceremonier, cirklar och retreats. Jag förstår det. Men jag tror samtidigt att vi alla bär en längtan efter något mer än prestation, slit och yttre framgång. Mina böcker vill ge röst åt den längtan. De vill visa hur läkande gemenskap, naturens rytm och stilla ceremonier kan öppna något nytt i oss. Ett uppvaknande som inte alltid syns på ytan men som känns i hjärtat.

🌿 Trilogin om Fridens Lustgård – som inleds med Dubaichoklad och magiska svampar – är en berättelse om människor som samlas på en gård för att söka något större. Genom mysterier, relationer, drömmar och inre resor vävs deras liv samman. Det är en trilogi om vänskap, skuld, försoning och den feminina kraft som länge har legat gömd men som nu träder fram.

🌿 Uppföljaren, Miras trädgård – Öppningens hjärta, är en fristående roman som följer Mira efter att hon lämnat Fridens Lustgård. Vid Vänerns strand börjar hon bygga upp en ny plats, en ny väv. Här står naturen i centrum: örterna, vattnet, stillheten och de människor som gradvis finner vägen dit. Berättelsen är långsam, läkande och varm – en hyllning till vardagens helighet och till den nya tidens gemenskap.

Jag skriver för dig som har längtat efter en genre där andligheten inte blir flummig, utan djupt förankrad i människans vardag. För dig som söker en litteratur som inte förskönar men heller inte förtvivlar – utan som ser livet som det är: skört, vackert och fullt av möjlighet till inre transformation.

Alla mina böcker finns på Adlibris, Bokus och som e-böcker på Storytel. Och fler kommer under de kommande åren.

✨ Till dig som har längtat efter en litteratur som vågar tala om själen – välkommen in i berättelserna. ✨

/Anna J. Svallin
Bergets Blod Förlag

18/09/2025

🌄 Morgonhälsning från vägen

Jag vaknade i gryningen, med väskan redan halvpackad och skorna redo vid dörren. Det är som om själva livet alltid kallar mig vidare – en väg, en stig, ett hav, ett nytt möte. Äventyret är aldrig långt borta, men jag har lärt mig att det inte bara bor i fjärran länder eller på höga berg. Det finns i doften av nybryggt kaffe, i fågeln som slår sina vingar precis när jag lyfter blicken, i mötet med en främling som bär på en berättelse.

Jag tror det kommer hemifrån. Att växa upp på Fridens Lustgård var som att ha jorden själv som läromästare. Jag somnade till ljudet av schamantrummor, vaknade till lågornas sprak i eldringen. Kvinnorna och männen där lärde mig att allt är besjälat: stenen, trädet, vinden. Kanske är det därför jag inte kan sluta vandra. Jag bär deras trummor i bröstet – dunk, dunk, dunk – ett eko av något större, en puls som alltid vill vidare.

Så när jag sätter mig på tåget, i båten eller på motorcykeln, är det inte bara äventyrslusten som driver mig. Det är en längtan att se hur väven knyter ihop sig. Att se hur andens rytm rör sig lika mycket i en indisk bazar som i mossan på en gotländsk stig.

Essensen i äventyret? Att aldrig tro att man vet. Att alltid vara redo att lyssna. Att låta livet själv vara kartan och vägen.

Så går jag vidare idag. Och kanske möter jag dig där ute.

/ Alexander 🌍🔥

17/09/2025

🌿 Morgonhälsning från Bergets Blod 🌿

Vi lever i en tid där det är lätt att rikta blicken mot våra brister – som om de vore något vi måste dölja, täcka över eller ständigt rätta till. Men kanske är det just i sprickorna som ljuset kommer in.

Alla människor bär på blinda fläckar. Små gester, ord eller mönster vi själva inte lägger märke till, men som andra kan uppfatta starkt – på gott och ont. Vi är både våra finaste sidor och våra mest irriterande drag. Det är så vi blir verkliga. Att acceptera detta, att stå rak i sig själv och säga: "Ja, jag är både det ena och det andra – och ändå värd att älskas, värd att vara här" – det är en revolution i det lilla.

Evolutionen har aldrig varit en rak linje mot perfektion. Den är fylld av omvägar, missförstånd, förgreningar. Varje art som finns idag bär på rester av de försök som inte riktigt höll, på egenskaper som både är styrkor och svagheter beroende på sammanhang. Och vi människor är inget undantag. Vi är fortfarande i utveckling – inte färdiga, aldrig färdiga.

Tänk om våra brister är frön till något nytt?
Tänk om våra blinda fläckar pekar mot nästa steg i vår evolution?

Vi utvecklas inte bara biologiskt utan också andligt, emotionellt, socialt. Vår framtid kanske inte handlar om att bli starkare, snabbare eller mer tekniska – utan om att bli mer lyhörda, mer medvetna, mer sårbara tillsammans. Kanske är nästa steg i människans historia inte att erövra rymden, utan att fullt ut upptäcka djupet inom oss själva.

Att se våra brister som portaler till gemenskap, våra irritationer som vägar till förståelse, våra misstag som lektioner i mänsklighet.

Framtidens människa kan vara en som bär sin helhet med stolthet. Som vet att ljus och skugga hör ihop. Som vågar vara ofullkomlig och ändå stråla.

Vi är inte slutprodukten. Vi är ett pågående verk.
Och kanske är det just det som gör oss vackra.

☀️ God morgon, världen.
☀️ God morgon, bristerna.
☀️ God morgon, mänskligheten på väg.

15/09/2025

Jag har en liten fling med en av mina karaktärer just nu och jag kan inte riktigt sluta att bygga på henne som person.

Vem är egentligen Ronja – den vilda, skogsväktande kvinna som kliver in i Miras trädgård med doft av kåda och jord under naglarna? Hon är inte lätt att fånga i ord. Hon är en som nästan skrämmer Mira och Lia i början, men som snart visar sig vara både knasig, lärd och oväntat varm.

Ronja växte upp i utkanten av en liten by, men kände tidigt att hon inte riktigt hörde hemma bland raka rader och strikta scheman. Skogen kallade på henne redan som barn, och hon svarade. Hon blev den som kunde känna skillnad på ekens och björkens kroppsspråk, den som visste var trattkantarellerna gömde sig långt innan andra såg deras bruna hattar sticka upp ur mossan.

Hon har vandrat mycket, levt perioder i små kojor, bott i tält under vintern, och ibland återvänt till samhället för att dela sin kunskap. Hennes avhandling om svampar och medvetandets förändrade tillstånd är både akademisk och poetisk, en text som lika gärna kunde läsas i universitetssalar som vid en eldplats i mörkret.

Ronja har dragits till gemenskaper som bär det fria i sitt hjärta. Hon är medlem i små föreningar som arbetar med skogsbruk på naturens villkor, permakultur och mykologiska studier. Hon har också hittat hem i nätverk för kvinnor som forskar i psykedelikans historia, och ibland dyker hon upp på möten där gamla traditioner möter ny vetenskap.

Förebilderna? De är lika vilda som hon själv. Hildegard av Bingen, med hennes växtvisdom och mystik. Fritänkare som Terence McKenna. Men också Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter – en systersjäl som hon ibland säger är mer verklig än många av de människor hon mött.

Och om nätterna, när tystnaden tätnar, är Ronja den som lyssnar. Hon kan sitta vid en eld och stirra in i glöden i timmar, och plötsligt brista ut i skratt åt en tanke som kommit till henne som från ingenstans. Andra gånger skriver hon i sina anteckningsböcker – fragment om drömmar, svampar, relationer mellan människor och mycel, eller märkliga möten i skogen som hon inte kan förklara.

Ronja är en gestalt som påminner oss om att det vilda fortfarande lever i oss – och att vi behöver både hennes knasighet och hennes djupa allvar för att våga gå vidare in i trädgården som väntar.

Så här berättade hon om sig själv för mig en kväll i lägereldarnas land..

"Jag heter Ronja. Jag har aldrig trivts särskilt bra i raka rader. Varken i skolsalar eller i bostadsområden där alla hus är stöpta i samma form. Jag lärde mig tidigt att andas med skogen, och skogen andas alltid i spiraler. Där växer inget på led, där föds allt ur en gammal stam, ur förmultnade blad, ur det som andra kallat skräp.

Jag blev kvar där. Eller kanske var det skogen som blev kvar i mig. Jag kan inte skilja oss åt längre. När jag hör vinden i granarna vet jag att den talar till mig. När jag böjer mig ner för att plocka en svamp känner jag att det är svampen som böjer sig fram för att visa något i mig själv.

Det finns människor som kallar mig udda, ibland till och med farlig. Jag förstår varför. Jag tror inte på samhällets klockor, men jag tror på nattens viskningar. Jag sitter ofta uppe när andra sover. Lyssnar. Ibland skriver jag. Fragment, drömmar, små anteckningar om hur mycelnätverken under marken påminner om våra egna nervbanor. Eller hur det känns när en rödhake stannar kvar en sekund för länge, som om den vet mer än jag.

Jag har förebilder, fast de är inte alltid människor. Hildegard av Bingen, ja, hon som sjöng om örternas själar. Terence McKenna, som vågade tala högt om svamparnas språk. Men också gamla, knotiga tallar vid Vänerns strand. De har stått där längre än något imperium, längre än alla våra ideologier. Jag vet att deras kunskap inte kan skrivas ner, bara erfaras.

Jag är med i små föreningar. Skogsvårdsgrupper som vill låta träden leva längre. Permakulturkretsar där vi byter frön och idéer. Kvinnocirklar som studerar psykedelikans historia. Men när det kommer till kritan är min viktigaste förening det nätverk av mycel under marken som ingen medlemslista kan fånga.

Nätterna är min tid. När mörkret sluter sig och världen tystnar, då öppnar något sig inåt. Jag går ut, ibland ensam, ibland med en vän. Vi tänder en eld eller sitter bara stilla i mossan. Jag vet att portar öppnas då. Inte alltid stora, ibland bara som ett sprucket ljus i bröstet. Men tillräckligt för att jag ska veta att vi lever i flera världar samtidigt.

Jag tror det är därför jag skriver på min tröja: "Mushrooms open doors to the within." För de gör det. Inte som en flykt. Aldrig som en flykt. Utan som en återkomst. Till det jag alltid har vetat men nästan glömt.

Och jag vet att fler och fler börjar minnas nu."

14/09/2025

Nu finns E-böckerna hos Bokus 🌟

Några röster om böckerna från en växande östgötskläsekrets ❤️🙏

“Att läsa dina böcker är som att vila i naturen. De påminner om att livet är större och vackrare än vi ofta tror.” – Eva Lundqvist, Linköping

“En unik trilogi som förenar vardag, mystik och andlighet. Jag lade ifrån mig boken med en känsla av hopp.” – Kerstin Andersson, Vadstena

“Magiskt språk och levande miljöer. Jag kände att jag själv satt på Fridens Lustgård och deltog i samtalen.” – Sara Holm, Göteborg

“En bok som andas frisk luft i en tid av mörka berättelser. Här får själen ro.” – Lars Pettersson, Norrköping

14/09/2025

Ibland blir jag så där barnsligt förtjust i ett stycke jag har skrivit och i en karaktär som känns så där självklart levande. Det här är ett uttdrag ur "Miras trädgård". Den första fristående delen efter trilogin om Fridens lustgård. Mira har flyttat till Vänerns strand och hittat hem vid det magiska Peneplanet. Där skapar hon en egen fristad som drar till sig några brokiga själar med varierande bakgrund. En av dem är Sami, ikigaicoach på äventyr. En annan är Ronja, skogskvinna och vildare är vildmarken själv. Här sitter de vid lägerelden en kväll och diskuterar allt mellan himmel och jord.

"Ronja gjorde en svepande, nästan teatral gest med handen, som en shaman som reciterade ett gammalt manus:
– “Hon gråter nu,” säger du då. Inte “jag”. Som om kroppen hinner fatta före psyket. Som om du står bredvid dig själv i regnet och ser på, men inte har rätt nyckel för att komma in.
Sami såg ut som om han försökte rista orden i sitt inre med osynlig krita. Lia stirrade på Ronja med ögon som blivit lite större än för en stund sedan.
Men Ronja bara log snett, lutade sig tillbaka i stolen, drog upp fötterna som en groda och lät blicken vandra ut över sjön. Hon tog en ny sked soppa och fortsatte som om det vore det mest naturliga i världen:
– Jag har blivit jagad av en tjäderhanne. Sovit i en övergiven badtunna. Blivit bjuden på sprängticka-avkok av en finsk farbror som trodde jag var en återfödd jägare. Och haft ett kort men passionerat förhållande med en kvinna som kommunicerade med maskrosor.
Hon pausade.
– Det tog slt när hon ville att jag skulle gifta mig med en sten.
Lia skrattade till så oväntat högt att hon satte i halsen, och Mira fick dunka henne i ryggen. Sami skrattade också, men det var mer ett skratt av förvirring – som någon som försöker läsa en karta på ett språk han inte visste att han kunde.
Men i Mira väcktes något annat. Under skrattet såg hon något sköras skimra i Ronjas blick. En sårbarhet, en spindeltråd, nästan osynlig.
– Vad letar du efter egentligen? frågade hon tyst, med samma ton som hon brukade använda i början av ceremonierna, när alla fortfarande höll andan.
Ronja blev stilla.
Hon höll sin sked som om den vägde något mer än soppa.
– Förbindelser, sa hon till slut. – Inte sådana man skriver avtal på. Men de som märks i märgen. När en plats eller en människa… klickar. Som en svamp som hittat sitt träd. Ett liv som känner igen ett annat.
Hon såg på Mira. Det var ingen utmaning i blicken. Inget krav. Bara en naken sanning.
– Det är inte så ofta det händer.
Sami var tyst nu, helt stilla. Hans blick låg kvar på Ronja som om hon vore ett väsen han försökte begripa utan att skrämma bort."

14/09/2025

🌿 Morgonhälsning från Bergets Blod 🌿

Det finns platser som talar direkt till våra själar, som bär något större än våra egna steg. Heliga platser – inte för att någon en gång kallade dem heliga, utan för att själva marken, stenarna, träden och vattnet viskar till oss.

Fridens Lustgård är en sådan plats. Där möts människor för att lyssna inåt och utåt på samma gång. Marken minns, logen andas, eldringen brinner med samma låga som förr. Det är inte bara en gård – det är en levande väv där drömmar, minnen och framtid möts.

Vid Bungenäs på Gotland står kalkstenen bar och naken mot havet. Här ryms ett eget medvetande, en vakenhet som bär både sår och styrka. I vinden över klipporna öppnar sig dörrar till andra tider, andra berättelser, andra liv.

På Penneplanet vid Vänerns strand blir vattnet en spegel av oändlighet. Där pulserar hjärtat stilla men kraftfullt, som en påminnelse om hur nära vi alltid är vår egen urkälla.

Och i Kindas skogar, med sina mossor, stigar och tysta gläntor, bär marken både vardagens slit och evighetens skönhet. Här springer barnen, här samlas örterna, här ropar spillkråkan som väktare av allt det levande.

Jag skriver om dessa platser för att de själva skriver i oss. Marken talar – och när vi lyssnar blir vi mer hela, mer sanna. Platserna formar oss, läker oss, och påminner oss om att vi alltid hör hemma i något större.

✨ "Att vandra på en helig plats är att låta själen minnas vem den är." ✨

/Anna – Bergets Blod

13/09/2025

☀️ God morgon från Bergets Blod

Arbetet med romanen Miras trädgård växer fram dag för dag. Just nu befinner jag mig i början av skrivprocessen, där konturerna långsamt klarnar: Mira har lämnat Fridens Lustgård och söker sig till en ny plats vid Vänerns södra strand, nära den mytomspunna platsen Penneplanet. Här börjar en stilla och djupt läkande berättelse om att skapa något eget, om att slå rot efter att länge ha stått i andras väv.

Romanen tar form som en lågmäld andlig feelgood, där naturen, örterna och vattnet talar sitt språk. Den handlar om att våga börja om, om att lyssna till sina egna behov när man alltför länge burit andras. I Miras trädgård växer en ny gemenskap fram, men först måste hon lära sig att bära sig själv – med samma omsorg som hon en gång gav till andra.

Det är kanske det svåraste och mest vackra steget: att vända samma kärlek inåt, att låta kroppen vila i sin egen rytm, att stå kvar i sig själv även när vinden blåser.

Och kanske är det just där romanen vill möta sina läsare – i den gränszon där vi går från att vara bärande för andra, till att bli bärande för oss själva. 🌿💧✨
Planerad utgivning sommaren 2026❤️🙏

Som Mira själv säger:
"Jag trodde länge att min styrka fanns i hur mycket jag kunde bära för andra. Men styrkan växte först när jag började bära mig själv – varsamt, steg för steg, som man bär ett frö i handen."

11/09/2025

✨ En ny tid i Fridens Lustgårds väv ✨

Nu kan vi äntligen berätta: den tredje delen i trilogin om Fridens Lustgård är på tryckeriet! 🌿📖 Släppet sker innan jul – en gåva för alla som följt väven från början och längtat efter nästa steg.

Efter den första boken är detta den mest personliga delen. Romanen rör sig mellan Fridens Lustgårds vibrerande kraftfält och Gotlands skuggiga mylla – Bungenäs och dess hemliga platser. I centrum står Alva, vars väg korsas av Urban Kindgren, PR-konsulten från Stockholm som visar sig leva ett dubbelliv. Han bär på fler agendor än någon kan ana, och i mötet mellan dem öppnas portar till både ljus och mörker.

Det här är en berättelse om det djupt feminina och maskulina – krafter som kan skapa, bära och hela, men också förgöra. Ibland måste det gamla rivas ner, för att nytt liv ska kunna byggas. Narcissismens ansikten blottas, samtidigt som de uråldriga processerna pågår på retreatgården: ceremonier, sånger, läkande möten och magiska människor.

Allt vävs samman i en roman som bränner och berör, som öppnar dörrar inåt och visar vad som är möjligt när det osynliga får tala. 🌙🔥

Har du inte läst de första två delarna ännu? De finns ute nu – Dubaichoklad och magiska svampar samt Andlighetens skugga. Tillsammans formar de en unik berättelse om kärlek, sorg, transformation och hopp.

🌟 Följ med in i tredje delen – där allt ställs på sin spets, och där väven växer sig ännu större.

07/09/2025

✨ Möt karaktärerna i trilogin om Fridens Lustgård ✨

Det här är mer än en berättelse – det är ett helt universum av människor som alla söker sitt sätt att leva, älska och läka. Var och en bär sina hemligheter, sin längtan och sina prövningar. Tillsammans väver de Fridens Lustgårds levande väv.

🌿 Mira – dotter till Johannes, och en av dem som driver gården. Hon kämpar med sitt arv och sitt ansvar, och hittar styrkan i ceremoni och systerskap. Hennes resa handlar om att våga stå i sitt ljus – men också att möta de skuggor som följer henne.

🌿 Caroline – varm, jordnära och trygg, men med en egen sorg som präglar henne. Hon är den som håller ihop gemenskapen, men måste samtidigt hitta tillbaka till sig själv, sin skaparlust och sin egen kraft.

🌿 Ylva – en kvinna med skarpa sinnen och ett starkt hjärta, vars förflutna rymmer hemligheter som prövar både hennes relationer och hennes lojalitet. Hon blir en viktig bärare av den kvinnliga styrkan när väven prövas.

🌿 Alexander & Lukas – bröder, söner till Johannes, som på olika sätt kallas tillbaka till gården. De bär maskulina energier som både utmanar och kompletterar den växande väven. Deras roll blir större när barnet Elva föds.

🌿 Pascal – Johannes före detta partner. Gåtfylld, karismatisk och plågad. Hennes historia är en av de mest dramatiska i serien – fylld av skuld, kärlek och uppoffring. Hon blir en central del i Fridens Lustgårds mörkaste kapitel.

🌿 Elva – barnet som föds mitt i berättelsen. Hon bär på något mer än ett vanligt barnasinne – hennes drömmar blir portaler till det som varit, och till det som vill födas på nytt.

Genom tre böcker får vi följa deras utveckling:
✨ från sökande till insikt
✨ från skuld till försoning
✨ från ensamhet till gemenskap

Trilogin om Fridens Lustgård skildrar inte bara yttre händelser, utan också det andliga arbetet inifrån – med ceremoni, magiska svampar, runor och visioner. Det är berättelser som rör vid det innersta, och som öppnar dörrar till nya sätt att se på livet.

📖 Dubaichoklad och magiska svampar – första boken, där allt tar sin början.
📖 Andlighetens skugga – andra boken, där hemligheter och prövningar vävs samman.
📖 Del tre – på väg i höst, där väven expanderar och framtiden formas.

👉 De två första delarna finns att beställa via Bokus och Adlibris.
Första upplagan av del ett är snart slutsåld – en ny är på väg.

Det här är en romanserie som inte liknar något annat i svensk litteratur.

Bergets blod förlag

22/09/2025

20/09/2025

18/09/2025

18/09/2025

17/09/2025

15/09/2025

14/09/2025

14/09/2025

14/09/2025

13/09/2025

11/09/2025

07/09/2025

Adress

Webbplats

Aviseringar

Genvägar

Dela

Typ