https://www.facebook.com/634697129735438/

Bergets blod förlag, Kärleksstigen 6, Kisa (2025)

11/10/2025

✨📚 Böcker som förbjuds – igen? En spegel av historien.

Visste du att tusentals böcker har tagits bort från skolbibliotek i USA det senaste året? Det handlar inte om enstaka fall, utan om nästan 7 000 dokumenterade förbud enligt organisationen PEN America.

Böcker som The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood, The Kite Runner av Khaled Hosseini, Gender Q***r av Maia Kobabe och till och med ungdomsböcker av Jodi Picoult och John Green har förbjudits eller “granskats” – ofta för att de skildrar kön, sexualitet, ras eller sociala orättvisor.
Även Ban This Book – en bok om bokförbud – har bannlysts. Ironin är total.

Samtidigt har vissa delstater, som Florida och Iowa, infört lagar som begränsar vilka berättelser barn får läsa om sig själva och världen. Böcker tas bort i tysthet, hyllor gapar tomma.

📖 Det påminner kusligt om 1930-talets Tyskland, då nazistregimen samlade böcker på torg och kastade dem i lågorna – verk av judiska, socialistiska, pacifistiska och “icke-tyska” författare. Thomas Mann, Karl Marx, Sigmund Freud, Stefan Zweig, Erich Maria Remarque – alla brändes offentligt inför jublande folkmassor.

Skillnaden är förstås att dagens bokförbud inte sker med eld, utan med byråkratiska formulär, föräldrapåtryckningar och politiska kampanjer. Men drivkraften är densamma: rädslan för idéer som utmanar, berör eller väcker frågor.

📚✨ Att läsa är att tänka fritt.
Att förbjuda böcker är att försöka styra tanken.

Historien visar vad som händer när makten får bestämma vad som får sägas, skrivas och drömmas.
Låt oss aldrig glömma det.
Låt oss fortsätta läsa – just de böcker som någon vill tysta.

05/10/2025

Här kommer ett hjärtblodsinlägg från Bergets Blod – till dig som längtar efter litteratur som känns i kroppen, doftar jord och regn, och låter själen slå an sin egen ton.

Dubaichoklad & Magiska Svampar – trilogin om Fridens Lustgård

Del 1: Dubaichoklad och magiska svampar
Del 2: Andlighetens skugga
Del 3: Jorden som minns (på väg till tryckeriet – leverans om ett par månader)

I den tredje delen, Jorden som minns, följer vi Alva – en kvinna som bär på ett mod större än sin rädsla. Hon har älskat fel person i många liv: Urban, en fullblodsnarcissist med en tom själ och långsam, tung karma. Nu ställs allt på sin spets. Alva reser till Fridens Lustgård, den plats där sorger mjukas upp och sanningen får andas. Här möter hon Caroline, Junia, Elin och Ylva – en krets av kvinnor som bär henne med sin vishet, sin humor, sin stilla envishet. Tillsammans vävs de in i en gemenskap där det inte längre behövs masker.

När Ylva och Alva ger sig ut i spåren efter Urban rör sig berättelsen genom flera dimensioner. Rättvisan blir inte bara ett ord – den blir en väv som stramas åt på exakt rätt ställen. Vi möter ett resande sällskap som lever av naturen, ickebinära själar som skapar nya normer, och relationer som läker i tempot av hjärtats långsamma ja. Det som började på kursgården i del 2, Andlighetens skugga, fullbordas nu: lösa trådar fästs, gamla sår tvättas rena och Moder Jord låter en stilla, gudomlig rättvisa råda.

Den här trilogin är för dig som:

Vill läsa andlig feelgood med mystik, riter och kärlek som inte skyndar, tycker om kvinnogemenskap, vardagsmagi och natur som svarar när vi lyssnar, vill känna hur sanning, skuld och förlåtelse kan skifta tyngd i en enda blick, längtar efter berättelser där gamla mönster bryts och nya liv kan börja.

Varför börja nu?

Del 3 är på väg – perfekt läge att läsa ikapp eller läsa om del 1–2 och låta berättelsen vila varmt i dig tills sista delen landar.

Första upplagorna av del 1 och 2 finns fortfarande kvar – för dig som älskar känslan av att hålla en bok som redan bär spår av sin egen början.

När Jorden som minns kommer från tryckeriet får du fortsättningen direkt i handen om du reserverar ditt ex.

Beställning & reservation:

Vill du säkra dina exemplar (eller förboka del 3)?

Mejl: [email protected]

PM här på sidan

SMS: 076-043 64 85

Skriv om du önskar:

Enskilda delar (1, 2 eller 3),

Trilogipaket (rekommenderas – för hjärtat vill ofta läsa i flöde),

Signering & hälsning (ange namn och ev. till vem).

Det här är inte bara böcker – det är en resa tillbaka till det som redan är ditt: din röst, din kropp, din inre plats av stillhet. När du läser möter du dig själv mellan raderna: i bröddoften på logen, i lågornas sken, i en stig som någon älskat före dig. Och någonstans, när du vänder en sida, inser du att jorden minns – och att du gör det också.

Böckerna finns även på Adlibris, Bokaro, Bokus, som E-bok på Storytel och Digibok.

Välkommen in i väven. ✨
/ Anna J Svallin, Bergets Blod Förlag

05/10/2025

🌒 Morgontext från Bergets Blod Förlag 🌿

Kvinnor har burit världen så länge att det blivit en vana.
Vi bär barn på höften och smärta i bröstet. Syskon, föräldrar, vänner, kollegor, älskare.
Vi bär deras sorger, deras förväntningar, deras blickar.
Och vi bär tystnaden – den där låga, uråldriga melodin som går från mormor till dotter till barnbarn, en sång av uthållighet.

Vi har burit generationer av mänsklighet, och ändå frågar någon: "Men varför är du så trött?"

Självkärlek, säger de på sociala medier. Köp ett ljus, ta ett bad, unna dig en ansiktsmask.
Men självkärlek är inte lavendelolja i badkaret.
Självkärlek är att våga lägga ner korset du bär.
Att säga: Nu räcker det. Jag vill inte vara allas trygghet längre. Jag vill vila.

Det är att våga låta världen klara sig själv för en stund.
Att inte svara på alla meddelanden.
Att inte orka le.
Att låta disken stå.
Att sitta på sängkanten och känna sin egen puls och veta: Jag lever – men jag vill leva för mig också.

Våra anmödrar bar vatten, ved, barn och skam.
De slapp åtminstone jämföra sig med retuscherade leenden, perfekta fransar och ätstörda ideal.
De behövde inte träna bort sina höfter för att passa in.
De visste vad styrka var – inte i muskler, utan i uthållighet.

Men nu, i en tid när kvinnor förväntas vara både helgon och superhjältar,
är det kanske den största revolutionen att lägga sig ner mitt på dagen och säga:
Jag tänker inte längre bära världen ensam.

Kanske är det självkärlek.
Att låta axlarna sjunka.
Att låta sig själv vara mänsklig, inte mirakulös.
Att minnas att våra kroppar inte skapades för att se unga ut för evigt –
de skapades för att känna, älska, föda, skapa, vila.

Så till dig som bär för mycket –
lägg ner.
Bara en stund.
Låt världen tippa lite.
Låt någon annan ta emot tyngden.
Och se vem du blir när du inte längre bär.

✨
/ Anna, Bergets Blod Förlag
För kvinnorna som orkar, faller, reser sig – och ibland bara vill vila.

02/10/2025

Morgonhälsning från Bergets Blod ✨

Det är de små skiftningarna som bär hela tillvaron.
De där nästan omärkliga rörelserna i dagen, när vinden vrider sig en aning, när ljuset skiftar från silver till guld, när en maskros skjuter upp genom sprickan i asfalten. Vi tror ofta att det är de stora förändringarna som formar oss – de dramatiska vändpunkterna, stormarna, besluten – men i själva verket är det de stillsamma vibrationerna som långsamt ristar sitt mönster i våra liv.

Vi är en hundraprocentig del av naturen, ändå kämpar vi mot den. Vi tuktar, klipper, jämnar, utplånar. Vi förvandlar gräsmattor till golfbanor och kallar det ordning, samtidigt som vi i vår konsumtionsiver skapar den största oordning som moder jord någonsin har känt. Vi längtar efter att höra till, men gömmer oss bakom fasader av inbillad perfektion.

Men se på naturen – den vet redan. Där är allt samspel, rytm och flöde. Där ryms både maskros och storm, både stillhet och kaos. En trädgren som böjer sig i vinden, en fågel som ändrar sin sång, ett moln som sakta löses upp – allt detta är pågående skapelse, samma skapelse som vi är födda ur.

Låt naturen råda, ända in i själen.
Låt de små skiftningarna vibrera i ditt hjärta. Låt dig bli en del av morgonens långsamma rytm, av solens rörelse över horisonten, av skogens andning. Och när ovädret brakar loss – för det gör det, ibland med full kraft – se det inte som oordning, utan som universums påminnelse om att allting lever.

Vi kan aldrig kontrollera livet. Vi kan bara dansa med i dess växlingar.
Så när du andas in denna morgon – känn maskrosens trots, regnets uppror, solstrålens mjuka famn. Allt detta är du.

Med kärlek/ Anna, Bergets Blod

29/09/2025

Känslan av att lägga en sista handen på en text...ikväll redigerar jag slutorden på del tre i trilogin - Jorden som minns. Jag läser och hoppas innerligt att orden jag skriver har en högre mening - att min längtan och vision kommer att viskas ut i universum och plockas upp av en högre vibration som kommer att skicka orden vidare...och vidare. Så här lyder de sista raderna:

"Samma skymning någon gång framåt sommaren, när glyttor av ljus lekte i fönsterrutorna i Kinda, gick en kvinna förbi skeppssättningen med sin hund. Hon stannade. Inte för att hon visste något om runor eller ceremonier. Hon stannade för att luften var annorlunda här. Mjukare. Hon satte sig på stenen närmast asken och mindes plötsligt sin morfar. Hur han visat henne hur man knyter ett snöre så att det går upp lätt. “Allt som ska hålla måste kunna lossas,” hade han sagt, och hon hade varit sju och inte förstått varför man skulle lossa något som man nyss knutit. Nu log hon. Hunden la sig. Hon tog av sig skorna utan att tänka och stoppade tårna i mossan. Det var kallt, men inte otrevligt.
På stigen ner mot vattnet ringde en liten bjällra i vinden. Inte starkt. Precis lagom för att någon skulle höja blicken och hinna se hur ljuset föll över stenarna, över asken, över den plats där människor hade lagt ner sin vilja att äga världen och i stället börjat bära den.
Jorden mindes. Och i det minnet fick framtidens barn springa, händerna fulla av örter, hjärtat fullt av tillit.
— Välkommen hem, viskade platsen. — Varje gång du kommer. Varje gång du går. Varje gång du minns.

Den här berättelsen är inte bara en saga.
Inte bara en roman.
Det är ett vittnesmål.
Om vad som en gång var möjligt.
Vad som fortfarande är det.
Och vad som måste få blomma, om vi ska leva kvar på den här jorden.
Fridens Lustgård är inte bara en plats i en bok.
Den är en vision, en väg, en påminnelse. Om att vi kan leva på ett annat sätt. Närmare jorden. Närmare varandra.
Närmare den stilla rösten inom oss som viskar i skymningen och ropar när vi glömt vilka vi är.
Den här trilogin har burit fram många röster – trasiga, starka, sökande, klara.
De har älskat, förlorat, försonats.
De har dansat genom mörker och låtit ljuset läka det som inte fick tala.
De har visat att läkning inte är en dröm – det är ett arbete.
En väv. Ett ansvar. En glädje.
Vi står på tröskeln till en ny tid.
En tid då retreatplatser, fristäder och andliga rum inte längre är lyx – utan nödvändighet.
Vi kommer att behöva platser där människor får minnas vad det innebär att vara levande.
Där tårar får falla i jorden utan att dömas.
Där barn får springa barfota, och där gamla får berätta utan att tystas.
Vi kommer att behöva lära om.
Inte bara i hjärnan – men i kroppen, i händerna, i relationerna.
Vi behöver återvända till kunskaper som gömts:
hur man bygger med lera,
hur man väver en gemenskap,
hur man lyssnar till jorden innan man gräver,
hur man läker med örter, ber med fötterna, talar med vinden.
Framtidens barn kommer att behöva mer än digitala verktyg.
De kommer att behöva eldens språk.
De kommer att behöva en plats där deras själ inte glöms bort.
Fridens Lustgård är en sådan plats.

Denna trilogi är en bön om en ny morgon.
Om att vi minns.
Att vi förstår att det inte är för sent.
Att vi fortfarande kan så nytt i askan.
Och när vi gör det – när vi låter de nya trädgårdarna växa, när vi lyssnar till de gamla sångerna, när vi andas tillsammans – då kommer vi att märka det:
Jorden andas med oss.
Hon väntar inte på vår perfektion.
Hon väntar på vår närvaro.
Och då…
kan något verkligt börja om."

28/09/2025

✨ Morgonhälsning från Bergets Blod ✨

Det finns en stilla magi i resan mellan början och slut.
När en idé först tänds – ett ord, en bild, en känsla – är den som ett frö i jorden, väntande på ljus. Vägen från det första trevande steget till en färdig bok är både skör och kraftfull. Den kräver tålamod, mod och någon som ser helheten när du själv famlar i skymningen.

På Bergets Blod tror vi att skrivandet inte bara handlar om att skapa text, utan om att resa tillsammans med sitt innersta. Att våga vandra vägen, även när den är slingrig, och att till slt stå där med ett verk som bär ditt hjärta och din röst.

För dig som bär på en idé, ett fragment, en halvskriven berättelse eller en hel roman som behöver förfinas – vi finns här.

🌿 Detta kan vi hjälpa dig med:

Att komma igång och hitta din skrivrytm

Att forma ett synopsis och en bärande struktur

Redigering och språkligt stöd

Utveckling av karaktärer, miljöer och ton

Att skriva pitchar och presentationer för förlag och agenter

Personlig skrivcoachning – steg för steg, i din egen takt

Och som en liten viskning i gryningen vill vi också nämna:
Under kommande år planerar vi skrivretreats – dagar av stillhet, inspiration, gemenskap och fördjupat arbete med ditt manus. En plats där orden får blomma i takt med naturen.

Vill du samarbeta med oss, eller veta mer om våra kommande satsningar? Hör gärna av dig – vi öppnar dörrarna för nya röster, nya berättelser och nya resor.

Bergets Blod – där orden blir till liv.

22/09/2025

En stillsam hälsning från Fridens lustgård ❤️

Så står vi här igen. Ännu en sommar har lagt sig till vila, smält in i minnen och dofter av solvarm jord, nyskördade äpplen och skratt som klingat mellan träden. Vi är lite äldre, lite klokare, kanske också lite tröttare i hjärtat – men också rikare på erfarenheter.

Fridens Lustgård har sett människor komma och gå, själar i rörelse som burit med sig drömmar, sår, längtan och kärlek. Här har gamla trauman fått möta ljus, här har skuld och smärta blivit hållna, här har människor vågat falla samman för att långsamt resa sig igen. Vi tackar platsen för dess kraft – den mjuka, orubbliga energi som alltid tycks viska: du är välkommen, precis som du är.

Så många steg har trampat stigarna, så många tårar har runnit ner i mossan. Och lika många skratt har lyft mot himlen, lika många drömmar har fötts i tystnaden under stjärnorna. För varje människa som har längtat, för varje själ som burit skuld och känt sig otillräcklig vill vi säga: du har gjort ditt bästa. Det räcker. Det har alltid räckt.

Vi minns också Johannes, han som sedan länge gått vidare. Hans namn lever kvar i väven, i våra samtal, i eldens sprakande och i vinden som rör sig genom träden. Hösten var hans tid. Han älskade den. Den stilla mognaden, den varma skördetiden, den svala luften som gav vila åt både kropp och själ. Kanske är det just nu vi bäst kan känna honom nära – i det gyllene ljuset, i de fallande löven, i tystnaden mellan andetagen.

Så sänder vi hopp till alla som står på tröskeln till något nytt, till alla som vågar möta sig själva, till alla som ännu inte vet vilken väg de ska gå. Vi sänder styrka till dem som kämpar, till dem som väntar på att få känna kärlek igen, till dem som tror att de gått vilse. Och vi sänder tacksamhet till jorden under våra fötter, till platsen som bär oss och håller oss, gång på gång, år efter år.

Hösten är här. En tid för vila. En tid för återhämtning. En tid för att låta sig själv få vara mänsklig, sårbar och stark på samma gång.

20/09/2025

En stillsam kvällsreflektion från Bergets blod❤️🙏

Att läsa sina egna texter kan vara både det mest magiska och det mest skrämmande jag vet. Det är som att öppna en dörr till ett rum man själv byggt – men där inne väntar människor som plötsligt börjar röra sig, tala och göra saker man inte hade planerat. De stiger fram ur skuggorna, med sina egna hemligheter och drömmar, och ibland står jag bara bredvid, häpen över att jag inte längre styr.

Jag skriver om det suggestiva, det mystiska, om de hemliga vägarna som leder inåt. Om riter, ceremonier och platser där tiden förändrar sin rytm. När jag läser mina egna ord får jag samma känsla som när man är i en gammal kyrka eller mitt i en ceremoni i skogen – att något större rör sig i rummet. Att människan är mer än bara det vi kan se på ytan.

Det kan vara nästan läskigt att se personerna börja leva sina egna liv. Jag kan ha föreställt mig en riktning, men plötsligt öppnar de dörrar jag inte ens visste fanns. De väljer, älskar, dör och återuppstår i sin egen takt. Som författare står jag ibland bara och bevittnar det – lika förvånad som läsaren.

Kanske är det just det som gör litteraturen så stark – att den inte låter sig fångas, att den inte alltid gör som man vill. Orden blir som levande väsen som ständigt återkommer, förvandlas och tar nya skepnader.

Och det får mig att vilja ställa en fråga till dig som läsare:
Vad tänker du om den typen av litteratur? Om berättelser där det andliga, mystiska och ceremoniella får ta plats? Är det något som berör och lockar, eller känns det alltför främmande?
Kan vi behöva den sortens böcker idag – som inte bara berättar en historia, utan som också vill öppna dörrar inom oss?

För mig är det som att skriva alltid är att delta i en ceremoni. Det är ett sätt att minnas det vi förlorat, att se bortom det yttre, och att våga gå in i de rum där våra röster blir större än oss själva.

18/09/2025

✨ Att skriva om själens väg – några ord från författaren ✨

Det jag skriver föds inte ur stora gester, dramatiska explosioner eller våld. Det växer ur det lågmälda, det stilla – i de små sprickorna där ljuset smyger sig in.
Människor i mina berättelser befinner sig mitt i livet, ofta i en brytpunkt, ibland med en känsla av att allt rämnat, men där finns också ett frö: en längtan efter frihet, efter att få gå djupare inåt och upptäcka själens innersta rum.

Många är skeptiska till den nya tidens andlighet – till ceremonier, cirklar och retreats. Jag förstår det. Men jag tror samtidigt att vi alla bär en längtan efter något mer än prestation, slit och yttre framgång. Mina böcker vill ge röst åt den längtan. De vill visa hur läkande gemenskap, naturens rytm och stilla ceremonier kan öppna något nytt i oss. Ett uppvaknande som inte alltid syns på ytan men som känns i hjärtat.

🌿 Trilogin om Fridens Lustgård – som inleds med Dubaichoklad och magiska svampar – är en berättelse om människor som samlas på en gård för att söka något större. Genom mysterier, relationer, drömmar och inre resor vävs deras liv samman. Det är en trilogi om vänskap, skuld, försoning och den feminina kraft som länge har legat gömd men som nu träder fram.

🌿 Uppföljaren, Miras trädgård – Öppningens hjärta, är en fristående roman som följer Mira efter att hon lämnat Fridens Lustgård. Vid Vänerns strand börjar hon bygga upp en ny plats, en ny väv. Här står naturen i centrum: örterna, vattnet, stillheten och de människor som gradvis finner vägen dit. Berättelsen är långsam, läkande och varm – en hyllning till vardagens helighet och till den nya tidens gemenskap.

Jag skriver för dig som har längtat efter en genre där andligheten inte blir flummig, utan djupt förankrad i människans vardag. För dig som söker en litteratur som inte förskönar men heller inte förtvivlar – utan som ser livet som det är: skört, vackert och fullt av möjlighet till inre transformation.

Alla mina böcker finns på Adlibris, Bokus och som e-böcker på Storytel. Och fler kommer under de kommande åren.

✨ Till dig som har längtat efter en litteratur som vågar tala om själen – välkommen in i berättelserna. ✨

/Anna J. Svallin
Bergets Blod Förlag

18/09/2025

🌄 Morgonhälsning från vägen

Jag vaknade i gryningen, med väskan redan halvpackad och skorna redo vid dörren. Det är som om själva livet alltid kallar mig vidare – en väg, en stig, ett hav, ett nytt möte. Äventyret är aldrig långt borta, men jag har lärt mig att det inte bara bor i fjärran länder eller på höga berg. Det finns i doften av nybryggt kaffe, i fågeln som slår sina vingar precis när jag lyfter blicken, i mötet med en främling som bär på en berättelse.

Jag tror det kommer hemifrån. Att växa upp på Fridens Lustgård var som att ha jorden själv som läromästare. Jag somnade till ljudet av schamantrummor, vaknade till lågornas sprak i eldringen. Kvinnorna och männen där lärde mig att allt är besjälat: stenen, trädet, vinden. Kanske är det därför jag inte kan sluta vandra. Jag bär deras trummor i bröstet – dunk, dunk, dunk – ett eko av något större, en puls som alltid vill vidare.

Så när jag sätter mig på tåget, i båten eller på motorcykeln, är det inte bara äventyrslusten som driver mig. Det är en längtan att se hur väven knyter ihop sig. Att se hur andens rytm rör sig lika mycket i en indisk bazar som i mossan på en gotländsk stig.

Essensen i äventyret? Att aldrig tro att man vet. Att alltid vara redo att lyssna. Att låta livet själv vara kartan och vägen.

Så går jag vidare idag. Och kanske möter jag dig där ute.

/ Alexander 🌍🔥

17/09/2025

🌿 Morgonhälsning från Bergets Blod 🌿

Vi lever i en tid där det är lätt att rikta blicken mot våra brister – som om de vore något vi måste dölja, täcka över eller ständigt rätta till. Men kanske är det just i sprickorna som ljuset kommer in.

Alla människor bär på blinda fläckar. Små gester, ord eller mönster vi själva inte lägger märke till, men som andra kan uppfatta starkt – på gott och ont. Vi är både våra finaste sidor och våra mest irriterande drag. Det är så vi blir verkliga. Att acceptera detta, att stå rak i sig själv och säga: "Ja, jag är både det ena och det andra – och ändå värd att älskas, värd att vara här" – det är en revolution i det lilla.

Evolutionen har aldrig varit en rak linje mot perfektion. Den är fylld av omvägar, missförstånd, förgreningar. Varje art som finns idag bär på rester av de försök som inte riktigt höll, på egenskaper som både är styrkor och svagheter beroende på sammanhang. Och vi människor är inget undantag. Vi är fortfarande i utveckling – inte färdiga, aldrig färdiga.

Tänk om våra brister är frön till något nytt?
Tänk om våra blinda fläckar pekar mot nästa steg i vår evolution?

Vi utvecklas inte bara biologiskt utan också andligt, emotionellt, socialt. Vår framtid kanske inte handlar om att bli starkare, snabbare eller mer tekniska – utan om att bli mer lyhörda, mer medvetna, mer sårbara tillsammans. Kanske är nästa steg i människans historia inte att erövra rymden, utan att fullt ut upptäcka djupet inom oss själva.

Att se våra brister som portaler till gemenskap, våra irritationer som vägar till förståelse, våra misstag som lektioner i mänsklighet.

Framtidens människa kan vara en som bär sin helhet med stolthet. Som vet att ljus och skugga hör ihop. Som vågar vara ofullkomlig och ändå stråla.

Vi är inte slutprodukten. Vi är ett pågående verk.
Och kanske är det just det som gör oss vackra.

☀️ God morgon, världen.
☀️ God morgon, bristerna.
☀️ God morgon, mänskligheten på väg.

15/09/2025

Jag har en liten fling med en av mina karaktärer just nu och jag kan inte riktigt sluta att bygga på henne som person.

Vem är egentligen Ronja – den vilda, skogsväktande kvinna som kliver in i Miras trädgård med doft av kåda och jord under naglarna? Hon är inte lätt att fånga i ord. Hon är en som nästan skrämmer Mira och Lia i början, men som snart visar sig vara både knasig, lärd och oväntat varm.

Ronja växte upp i utkanten av en liten by, men kände tidigt att hon inte riktigt hörde hemma bland raka rader och strikta scheman. Skogen kallade på henne redan som barn, och hon svarade. Hon blev den som kunde känna skillnad på ekens och björkens kroppsspråk, den som visste var trattkantarellerna gömde sig långt innan andra såg deras bruna hattar sticka upp ur mossan.

Hon har vandrat mycket, levt perioder i små kojor, bott i tält under vintern, och ibland återvänt till samhället för att dela sin kunskap. Hennes avhandling om svampar och medvetandets förändrade tillstånd är både akademisk och poetisk, en text som lika gärna kunde läsas i universitetssalar som vid en eldplats i mörkret.

Ronja har dragits till gemenskaper som bär det fria i sitt hjärta. Hon är medlem i små föreningar som arbetar med skogsbruk på naturens villkor, permakultur och mykologiska studier. Hon har också hittat hem i nätverk för kvinnor som forskar i psykedelikans historia, och ibland dyker hon upp på möten där gamla traditioner möter ny vetenskap.

Förebilderna? De är lika vilda som hon själv. Hildegard av Bingen, med hennes växtvisdom och mystik. Fritänkare som Terence McKenna. Men också Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter – en systersjäl som hon ibland säger är mer verklig än många av de människor hon mött.

Och om nätterna, när tystnaden tätnar, är Ronja den som lyssnar. Hon kan sitta vid en eld och stirra in i glöden i timmar, och plötsligt brista ut i skratt åt en tanke som kommit till henne som från ingenstans. Andra gånger skriver hon i sina anteckningsböcker – fragment om drömmar, svampar, relationer mellan människor och mycel, eller märkliga möten i skogen som hon inte kan förklara.

Ronja är en gestalt som påminner oss om att det vilda fortfarande lever i oss – och att vi behöver både hennes knasighet och hennes djupa allvar för att våga gå vidare in i trädgården som väntar.

Så här berättade hon om sig själv för mig en kväll i lägereldarnas land..

"Jag heter Ronja. Jag har aldrig trivts särskilt bra i raka rader. Varken i skolsalar eller i bostadsområden där alla hus är stöpta i samma form. Jag lärde mig tidigt att andas med skogen, och skogen andas alltid i spiraler. Där växer inget på led, där föds allt ur en gammal stam, ur förmultnade blad, ur det som andra kallat skräp.

Jag blev kvar där. Eller kanske var det skogen som blev kvar i mig. Jag kan inte skilja oss åt längre. När jag hör vinden i granarna vet jag att den talar till mig. När jag böjer mig ner för att plocka en svamp känner jag att det är svampen som böjer sig fram för att visa något i mig själv.

Det finns människor som kallar mig udda, ibland till och med farlig. Jag förstår varför. Jag tror inte på samhällets klockor, men jag tror på nattens viskningar. Jag sitter ofta uppe när andra sover. Lyssnar. Ibland skriver jag. Fragment, drömmar, små anteckningar om hur mycelnätverken under marken påminner om våra egna nervbanor. Eller hur det känns när en rödhake stannar kvar en sekund för länge, som om den vet mer än jag.

Jag har förebilder, fast de är inte alltid människor. Hildegard av Bingen, ja, hon som sjöng om örternas själar. Terence McKenna, som vågade tala högt om svamparnas språk. Men också gamla, knotiga tallar vid Vänerns strand. De har stått där längre än något imperium, längre än alla våra ideologier. Jag vet att deras kunskap inte kan skrivas ner, bara erfaras.

Jag är med i små föreningar. Skogsvårdsgrupper som vill låta träden leva längre. Permakulturkretsar där vi byter frön och idéer. Kvinnocirklar som studerar psykedelikans historia. Men när det kommer till kritan är min viktigaste förening det nätverk av mycel under marken som ingen medlemslista kan fånga.

Nätterna är min tid. När mörkret sluter sig och världen tystnar, då öppnar något sig inåt. Jag går ut, ibland ensam, ibland med en vän. Vi tänder en eld eller sitter bara stilla i mossan. Jag vet att portar öppnas då. Inte alltid stora, ibland bara som ett sprucket ljus i bröstet. Men tillräckligt för att jag ska veta att vi lever i flera världar samtidigt.

Jag tror det är därför jag skriver på min tröja: "Mushrooms open doors to the within." För de gör det. Inte som en flykt. Aldrig som en flykt. Utan som en återkomst. Till det jag alltid har vetat men nästan glömt.

Och jag vet att fler och fler börjar minnas nu."

Bergets blod förlag

11/10/2025

05/10/2025

05/10/2025

02/10/2025

29/09/2025

28/09/2025

22/09/2025

20/09/2025

18/09/2025

18/09/2025

17/09/2025

15/09/2025

Adress

Webbplats

Aviseringar

Genvägar

Dela

Typ