15/09/2025
Jag har en liten fling med en av mina karaktärer just nu och jag kan inte riktigt sluta att bygga på henne som person.
Vem är egentligen Ronja – den vilda, skogsväktande kvinna som kliver in i Miras trädgård med doft av kåda och jord under naglarna? Hon är inte lätt att fånga i ord. Hon är en som nästan skrämmer Mira och Lia i början, men som snart visar sig vara både knasig, lärd och oväntat varm.
Ronja växte upp i utkanten av en liten by, men kände tidigt att hon inte riktigt hörde hemma bland raka rader och strikta scheman. Skogen kallade på henne redan som barn, och hon svarade. Hon blev den som kunde känna skillnad på ekens och björkens kroppsspråk, den som visste var trattkantarellerna gömde sig långt innan andra såg deras bruna hattar sticka upp ur mossan.
Hon har vandrat mycket, levt perioder i små kojor, bott i tält under vintern, och ibland återvänt till samhället för att dela sin kunskap. Hennes avhandling om svampar och medvetandets förändrade tillstånd är både akademisk och poetisk, en text som lika gärna kunde läsas i universitetssalar som vid en eldplats i mörkret.
Ronja har dragits till gemenskaper som bär det fria i sitt hjärta. Hon är medlem i små föreningar som arbetar med skogsbruk på naturens villkor, permakultur och mykologiska studier. Hon har också hittat hem i nätverk för kvinnor som forskar i psykedelikans historia, och ibland dyker hon upp på möten där gamla traditioner möter ny vetenskap.
Förebilderna? De är lika vilda som hon själv. Hildegard av Bingen, med hennes växtvisdom och mystik. Fritänkare som Terence McKenna. Men också Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter – en systersjäl som hon ibland säger är mer verklig än många av de människor hon mött.
Och om nätterna, när tystnaden tätnar, är Ronja den som lyssnar. Hon kan sitta vid en eld och stirra in i glöden i timmar, och plötsligt brista ut i skratt åt en tanke som kommit till henne som från ingenstans. Andra gånger skriver hon i sina anteckningsböcker – fragment om drömmar, svampar, relationer mellan människor och mycel, eller märkliga möten i skogen som hon inte kan förklara.
Ronja är en gestalt som påminner oss om att det vilda fortfarande lever i oss – och att vi behöver både hennes knasighet och hennes djupa allvar för att våga gå vidare in i trädgården som väntar.
Så här berättade hon om sig själv för mig en kväll i lägereldarnas land..
"Jag heter Ronja. Jag har aldrig trivts särskilt bra i raka rader. Varken i skolsalar eller i bostadsområden där alla hus är stöpta i samma form. Jag lärde mig tidigt att andas med skogen, och skogen andas alltid i spiraler. Där växer inget på led, där föds allt ur en gammal stam, ur förmultnade blad, ur det som andra kallat skräp.
Jag blev kvar där. Eller kanske var det skogen som blev kvar i mig. Jag kan inte skilja oss åt längre. När jag hör vinden i granarna vet jag att den talar till mig. När jag böjer mig ner för att plocka en svamp känner jag att det är svampen som böjer sig fram för att visa något i mig själv.
Det finns människor som kallar mig udda, ibland till och med farlig. Jag förstår varför. Jag tror inte på samhällets klockor, men jag tror på nattens viskningar. Jag sitter ofta uppe när andra sover. Lyssnar. Ibland skriver jag. Fragment, drömmar, små anteckningar om hur mycelnätverken under marken påminner om våra egna nervbanor. Eller hur det känns när en rödhake stannar kvar en sekund för länge, som om den vet mer än jag.
Jag har förebilder, fast de är inte alltid människor. Hildegard av Bingen, ja, hon som sjöng om örternas själar. Terence McKenna, som vågade tala högt om svamparnas språk. Men också gamla, knotiga tallar vid Vänerns strand. De har stått där längre än något imperium, längre än alla våra ideologier. Jag vet att deras kunskap inte kan skrivas ner, bara erfaras.
Jag är med i små föreningar. Skogsvårdsgrupper som vill låta träden leva längre. Permakulturkretsar där vi byter frön och idéer. Kvinnocirklar som studerar psykedelikans historia. Men när det kommer till kritan är min viktigaste förening det nätverk av mycel under marken som ingen medlemslista kan fånga.
Nätterna är min tid. När mörkret sluter sig och världen tystnar, då öppnar något sig inåt. Jag går ut, ibland ensam, ibland med en vän. Vi tänder en eld eller sitter bara stilla i mossan. Jag vet att portar öppnas då. Inte alltid stora, ibland bara som ett sprucket ljus i bröstet. Men tillräckligt för att jag ska veta att vi lever i flera världar samtidigt.
Jag tror det är därför jag skriver på min tröja: "Mushrooms open doors to the within." För de gör det. Inte som en flykt. Aldrig som en flykt. Utan som en återkomst. Till det jag alltid har vetat men nästan glömt.
Och jag vet att fler och fler börjar minnas nu."