https://www.facebook.com/634697129735438/

Bergets blod förlag, Kärleksstigen 6, Kisa (2025)

04/08/2025

Din röst behövs – och världen längtar efter dina berättelser

Det börjar med en viskning.

Kanske hör du den i skymningen, när daggen fuktar gräsets fötter och vinden drar varsamt i gardinen. Eller i mörkret före gryning, när världen ännu sover och bara ditt hjärta är vaken. Det är något där – en ton, en bild, en röst som inte riktigt är din men som ändå bor i dig.

Den säger: Berätta mig. Skriv mig. Låt mig få finnas.

På Bergets Blod tror vi att berättelser inte kommer från oss, utan genom oss. Vi tror att varje människa bär på en inre källa av liv, drömmar och erfarenheter som vill ta form. Kanske i en roman, en dikt, en berättelse om mormors gamla kakform eller om den där natten när allt vände. Kanske i ett landskap av ord där karaktärer får kropp, röst och vilja – för att de är levande inom dig.

Och det finns inget viktigare än att våga lyssna.

Att lyssna på det som rör sig i det tysta. På den lilla flickan som alltid ritade i marginalerna. På kvinnan du drömde om i natt, som bar ett halsband av svarta stenar och kallade dig vid ett namn du inte visste att du bar. På tonfallen som kommer utan att du tänker, på händerna som vet exakt vad de ska skriva när du tillåter dem.

Det är inte alltid lätt.

Vi lever i en värld som vill ha tydlighet, mätbarhet, pitchar och marknadsanalyser. Men berättelser föds inte där. De föds i stillheten. I det osagda. I mellanrummen. Och det krävs mod att låta dem få ta plats – för de bär ofta på något som inte bara är sant, utan helande.

Att skriva är att stiga fram och säga: Jag har något att säga. Jag är inte tyst längre.

Hos oss får det andliga och det konstnärliga samspela. Vi tror på berättelser som bultar av liv, som andas skog, blod och stjärnljus. Vi tror på romaner som skaver, värmer, rör vid det innersta. På att karaktärer kan vara väktare, lärare och speglar. På att skrivandet kan vara en ceremoni, en läkande kraft, ett rop från själen.

Och vi vet – att när du vågar lyssna på din inre röst, då svarar världen.

Så till dig som bär på en bok.
Eller ett frö till en bok.
Eller en känsla, en strof, en vind av något ännu ofött:

Du behövs.
Din berättelse behövs.
Och vi är här för att hålla den, bära den, hjälpa den att födas i sin rätta form.

Bergets Blod är mer än ett förlag.
Det är en plats för röster som bär kraft. För böcker som vill något.
För dig som vill skriva med hjärtat och stå kvar när rösten darrar –
men ändå sjunger.

29/07/2025

🌿 Morgonhälsning från Alva – Bergets Blod 🌿
Om att vila i det ovissa, om att leva utan karta

Jag har tänkt mycket på det där på sistone – hur vi människor så gärna vill veta. Hur vi ställer frågor i förväg, som om det vore möjligt att planera själen. Som om det skulle gå att ordna framtiden i pärmar, mappa upp varje steg, räkna ut varje känsla.

Men livet vill inte bli kartlagt. Det vill bli älskat.

När jag vaknade i morse var himlen mjölkig. En sådan där dag då solen tvekar lite, stannar kvar bakom slöjorna. Jag gick ut barfota ändå. Marken var fuktig, kall, men inte ogästvänlig. Det kändes som om något viskade: Du behöver inte veta. Du behöver bara vara här.

Så mycket i mig vill fortfarande förstå. Ha kontroll. Veta att det ordnar sig. Men under det... finns något annat. Något mjukare. En stilla viskning från jorden:
Tillit är inte att veta. Tillit är att stanna ändå.
Att inte rusa iväg med tankarna. Att våga leva utan garantier. Att låta svaren komma i sinom tid, och under tiden... vara närvarande i allt som är.

Det är inte lätt. Men det är levande.

🕯️ En enkel ceremoni för tillitens morgon
Om du vill, sätt dig en stund i stillhet.
Tänd ett ljus eller rör vid en sten du tycker om.
Lägg en hand över hjärtat, och en över magen.
Känn hur andetaget får ta plats, utan att du behöver förändra något.
Viska tyst – eller tänk – orden:
"Jag vet inte. Och det är okej."
Låt kroppen svara. Kanske med en suck, ett andetag, en tår.
Avsluta med att röra vid jorden, en växt, eller bara din egen hud.
Tacka för tilliten, även om den bara är ett frö.

Det räcker.

Vi ses i väven.
/Alva

21/07/2025

Inget är som väntans tider...jag hoppas att ni är lika taggade på att del 1 av "Dubaicholad och magiska svampar" - trilogin om Fridens lustgård dimper ner från förlaget vilken dag som helst:) Tills dess bjuder vi på lite annan läsning. Skrivandet om alla fantastiska människor i det universum Fridens lustgård utgör, pågår konstant och nu har ännu en person börjat komma till tals...Ylva, polis, medsyster, uppvuxen på Backa Säteri på Vikbolandet. Nu är hon en av stöttepelarna på Fridens lustgård men hon bor inte där. Hon bor kvar på säteriet, några kilometer därifrån. Jag blev inspirerad till att skriva en magisk kvällsscen från säteriet. Med utsikt över Bråviken. Varsågod, läs och njut:

Kväll vid Bråviken
När Ylva kom hem till Backa igen låg gårdsplanen i gyllene skymningsljus. Allt var stilla. Fönsterrutorna reflekterade himlen som om huset själv vilade med slutna ögon. Hon tog ett djupt andetag, kände hur skogen släppte taget om henne och hur doften av hembygd, vedrök och något blommande – kanske kaprifol – tog vid.

Hon gick in genom köksingången, sparkade av sig kängorna och hängde jackan över den nötta kroklisten.

– Pappa? ropade hon.

– Här! svarade Ernst från övervåningen. – Ger mig bara en tröja!

Ylva log. Hon gick till kylen, öppnade den och betraktade innehållet som en målare som ser en duk. Vad fanns att jobba med? Smör från Åby mejeri. En bit grönmögelost. Rökt sidfläsk. Färska sockerärtor. Två gårdsägg i en skål. Och – där, längst in – ett paket färsk tagliatelle hon köpt dagen innan.

Hon tände spisplattan, smälte smöret långsamt i en gjutjärnspanna, skar fläsket i tunna strimlor. Doften som spred sig var ljuvlig: nötig, rökig, förföriskt salt. Hon lade i ärtorna och ett par hela vitlöksklyftor, lät allt få färg innan hon hällde i en skvätt grädde, rev över ost och lät det sjuda till en krämig s*s.

Ernst dök upp i dörröppningen, nyduschad och iklädd sin blåvitrandiga skjorta. Håret var bakåtkammat med vatten, vilket fick honom att se ut som sin egen far i unga år.

– Det luktar som på bröllopsresa, sa han.

– Din eller min? frågade Ylva och skrattade till.

– Någon avlägsen släktings, svarade han och slog sig ner vid köksbordet.

– Du får inte sitta här. Vi ska äta i orangeriet.

– Jaså? Då är det fest?

– Det är torsdag. Och jag vill se solen gå ner över Bråviken.

Ernst grymtade, men reste sig utan protest. Medan pastan kokade värmde Ylva ett par tallrikar i ugnen, hällde upp kallt källvatten i de gamla kristallglasen och skar några skivor levainbröd som hon rostade snabbt i ugnen med olivolja och timjan.

Sedan bar hon allt ut till orangeriet – det gamla växthuset med glaspaneler i tre väderstreck, murad sockel och slitna trämöbler som Ernst en gång byggt själv. Rummet doftade tomatplanta, fikonblad och varm sten.

De slog sig ner i tystnad, lät utsikten tala: Bråviken låg blank som smält silver, med små krusningar där vinden rörde vid ytan. Långt borta rörde sig en båt sakta mot horisonten.

– Det här, sa Ernst efter första tuggan, – är det godaste jag ätit sen… ja, sen din mor dog.

Ylva tittade på honom, rörd.

– Hon brukade laga mat i det här ljuset, sa han. – När solen föll in snett från väster. Hon sa att allt smakade bättre då.

– Hon hade rätt, sa Ylva.

De åt under tystnad en stund. Bara besticken som klirrade, vinden som rörde i bladverken, och fåglarnas sista sånger för dagen.

– Vad tänker du på, pappa? frågade hon efter en stund.

– Jag tänker på tiden, sa han. – Hur den smyger sig på. Man tror att den kommer med storm och smäll, men egentligen är den bara där plötsligt. Som ett barn som vuxit klart. Eller ett hjärta som stannar.

– Är du rädd?

– Nej. Inte rädd. Bara… förbannad ibland. På att kroppen blir trög. På att jag måste vänta på mina egna tankar.

– Men de kommer till slut?

– Jo. Det gör de. Och nu kommer de långsamt nog att jag faktiskt hinner höra dem.

Ylva log. De delade en stilla blick över bordet, en sorts ömsesidig förståelse som inte behövde ord.

– Du vet att jag inte kommer hålla mig kvar, sa han lågt.

– Jag vet.

– Men jag kommer inte släppa taget än.

– Det är inte dags än, sa hon. – Det är för mycket kvar att prata om.

Han tog en sista tugga, la ner gaffeln och strök servetten mot munnen.

– Som vadå?

Ylva lutade sig bakåt, blickade ut mot vattnet.

– Som vem kvinnan i vit klänning var. Och varför Johannes aldrig kunde lämna henne.

Ernst nickade långsamt. Ögonen smalnade mot horisonten.

– Och om Pascal visste. Eller var en del av det.

– Precis.

De satt kvar långt efter att maten var uppäten. Himlen mörknade, men inte med hot – mer som en filt som lades varsamt över världen. När fladdermössen började flaxa förbi utanför glasrutorna reste de sig tyst, bar in tallrikarna i köket.

Det fanns ett lugn nu. Men också en antydan av något som väntade.

20/07/2025

Ylva talar: Om självkännedom, blindfläckar och den ödmjukhet som föds i mörkret

Det talas så ofta om självkännedom, som om det vore ett mål. En nivå att nå, en punkt på kartan där man stolt kan säga: "Nu vet jag vem jag är." Men jag har börjat undra. Är det inte just när vi tror oss veta som vi slutar se?

Jag skriver detta i förmiddagsljuset från Fridens Lustgård, med en kopp varmt te vid min sida och fåglarna som just börjat sina samtal mellan träden. Marken är fuktig efter nattens regn, och det doftar jord. Det är ofta här, i dessa stilla stunder, som tankarna får sträcka sig längre än annars.

För vad är egentligen självkännedom?

När jag var yngre trodde jag att det handlade om att formulera mig. Att förstå mina behov, kunna sätta gränser, veta mina styrkor och svagheter. Jag skrev listor, gick i terapi, reste, läste böcker om arketyper och barndomstrauman. Och ja – jag såg mönster. Jag kunde urskilja skuggor i mig själv och sätta namn på dem. Det var viktigt, nödvändigt till och med. Men ändå… ändå var det något som skavde. Som om de mest avgörande dragen i min natur alltid gled undan när jag försökte greppa dem.

Jag minns en gång när Mira sade till mig:
”Du är ibland så kontrollerad, Ylva, som om du tror att allting kan förstås och hanteras bara du är noggrann nog.”
Jag blev arg. Sårad. Jag tyckte hon hade fel. Jag, som kämpat så för att vara ärlig och närvarande – hur kunde hon säga något sådant? Men senare, när vinden hade lagt sig i mitt inre, såg jag det. Hon pekade på något jag själv inte ville se: min oförmåga att släppa taget. Att vila i det jag inte kan veta. Att blotta mig för det som inte går att kontrollera.

Sedan dess har jag börjat fråga mig själv: Vad ser jag inte? Vad gömmer sig i mitt sätt att alltid vilja förstå?

För kanske är det så att självkännedom inte handlar om att se allt – utan om att ödmjukt inse att vi aldrig kommer att göra det. Att de sidor av oss som är mest destruktiva – eller mest levande – ofta är de vi varken kan artikulera eller ana förrän vi speglas av en annan människa. Eller när vi gör bort oss. Eller när vi älskar.

Blindfläckarna… de gör sig inte synliga genom reflektion ensam. De kommer fram i mötet. I friktionen. I skavet mellan intention och konsekvens.

Och vad är det då att känna sig själv? Kanske är det en sorts villighet. En inre rörelse av att vilja se, även när det smärtar. Att våga låta andra ha rätt om oss – ibland. Att lyssna när något i oss vill fly. Att våga säga: ”Jag vet inte vem jag är just nu.”

Jag har trott att jag visste. Jag har trott att jag var en sådan som inte ljuger. En sådan som aldrig skulle stanna i ett sammanhang som kväver mig. En sådan som är öppen. Men gång på gång har jag sett mig själv göra motsatsen – för kärlekens skull, för trygghetens skull, för rädslan.

Så vad återstår?

Kanske detta: en ödmjuk nyfikenhet. Ett lyssnande inåt som inte söker sanning, utan närvaro. En villighet att låta det okända i mig själv få ta plats – utan att behöva kategoriseras.

Och kanske, i detta tillstånd, föds en djupare sorts självkännedom. Inte som ett självporträtt, utan som ett levande landskap vi bara kan vandra genom i realtid. En inre geografi som skiftar med ljuset, vinden och tiden. Där självet inte är ett fast objekt, utan en rörelse. En väv.

Och i den väven – kanske, bara kanske – får vi ana något som är större än oss själva. Något som ser oss, även där vi är blinda.

Med värme från min plats i väven,
Ylva

17/07/2025

Morgonbetraktelse från Bergets Blod
av Johannes – den som gick vidare

Jag ser ner på er nu. Inte ovanifrån, som en gud, men inifrån. Ur jorden, ur askan, ur det som en gång var min kropp.
Det är gryning, och berget andas tungt i dimman. Växterna har vaknat, ni har ännu inte gjort det. Det är i den här stunden jag minns er bäst.

Fridens Lustgård.
Mitt livsverk, säger ni. Men det var aldrig mitt. Jag bara höll det i mina händer en stund. Som man håller vatten. Försiktigt. Tacksamt. Rädd för att spilla.

Mina söner tog vid. Det gläder mig, ja – men det bär också tyngd. Inte för att de inte är värdiga. Utan för att jag vet vilken kamp det innebär att ärva en plats som inte bara är jord, byggnader, skog. Utan också bär människors längtan, förväntningar, drömmar som blivit till ritualer. Deras andetag har lagrats i väggarna. Och med det – en frestelse att vilja bevara allt som det var. Frysa det. Kontrollera det. Göra det till "rätt".

Men det andliga arvet är inte som att ta över en gård. En ladugård kan kalkas. En stängselrad kan lagas. Men en dröm – en vision – den lever, rör sig, flyr undan när man tror sig ha fångat den. Och ibland måste man släppa allt för att hitta tillbaka.

Jag hör att ni tvistar.
Vad är äkta andlighet? Vems version av sanningen får plats? Vem har "rätt" till platsen, till berättelsen, till riterna?

Men jag vill fråga er något annat:
Är det inte större att bära något vidare än att vinna kampen om det?

När jag byggde Fridens Lustgård byggde jag inte ett tempel. Jag byggde en fråga.
Och frågan var denna: Hur lyssnar vi till det som ännu inte talat?
Till jorden. Till framtiden. Till det ofödda.

Kristendomen formade mig. Det vore oärligt att säga annat. Men också snäv. Det fanns sanning i den – ja – men det var en sanning som ibland förlorade kärnan i jakten på struktur. Jag sökte vidare. Inte bort från Kristus, men bort från kontrollen.

Och nyandligheten? Jag ser er. Jag ser er sjunga, dansa, tända ljus, tala med väsen. Det är vackert, ofta. Men ibland bär ni ert ljus som sköld. Rädda för mörker. Rädda för ansvar.

Så, vad är det att förvalta ett andligt arv?

Det är att bära en flamma utan att blåsa ut andras.
Det är att fråga: Vad i mig är tidlöst, och vad är bara ett eko av gårdagen?
Det är att veta när man ska stå fast – och när man ska falla sönder för att något nytt ska få födas.

Och vad gäller ansvaret...
Nej, vi kan inte binda framtiden. Men vi kan ge den näring.
Vi kan visa att fri vilja inte är frihet från ansvar, utan frihet till närvaro.
Vi kan ge våra barn ett språk för mysteriet – men vi måste låta dem tala det med sin egen röst.

Så, mina älskade – håll inte fast. Håll varsamt.
Och minns: en plats som lever är en plats som förändras.
Jag finns kvar där vinden vänder.
I viskningarna.
I jorden.
I er.

Johannes
– från Bergets Blod
gryningens timme, evighetens andetag

14/07/2025

✨ Trilogin om Fridens Lustgård är snart här ✨
Från Bergets Blod förlag kommer en serie böcker som blandar släktsaga, feelgood och krim – med magiska undertoner, andlig fördjupning och starka kvinnor i centrum.

📖 Del 1: Dubaichoklad och magiska svampar
Det börjar med döden. Johannes Nordsköld – karismatisk ledare för retreatgården Fridens Lustgård på Vikbolandet – är död. Snart dras familjen in i ett drama där frågan viskas: drev änkan, Pascal, honom in i döden? I en väv av relationer, skuld, kärlek och svek får vi följa med genom en uppslitande tid. Misstankar växer, maktkamp blossar upp, och svamparna… de viskar från skogsgläntan.

📖 Del 2: Andlighetens skugga
Friden har åter lagt sig över gården. Ceremonierna återupptas, ett magiskt växthus byggs, och nya röster – feminina, queera, ickebinära – bjuds in i väven. Men när någon försvinner och Pascal oväntat återvänder, tätar sig skuggorna igen. Vem bär sanningen – och vem väver illusion?

📖 Del 3: Jorden som minns (släpps i höst)
Vi följer Alva Svallin, en kursdeltagare med ett förflutet i Stockholms PR-värld. Hon har älskat Urban Kindgren – en man som visat sig bära ett nät av lögner och förlorade själar. När han försvinner under mystiska omständigheter beger sig Alva, tillsammans med före detta polisen Ylva, till Gotland. Där – på Bungenäs karga klippor – väntar sanningar som förändrar allt.

🌀 En berättelse om hämnd, healing, förlorade röster och den kraft vi alla bär inom oss när vi vågar återvända till det gudomliga – och till varandra.

💫 Fler fristående delar är på väg:
– Mira – Johannes dotter
– Lukas & Alexander – barn till Caroline och Johannes
– Caroline – grundare av lustgården
– Ylva – utredare, väktare och kvinna av eld

📚 Försäljning & förbokning:
– Del 1 släpps inom några dagar
– Del 2 följer strax därefter
– Del 3 kommer i höst

💌 Beställ direkt via författaren:
Anna J Svallin
📧 [email protected]

💸 Pris: 200:- per del
📦 Förboka hela trilogin för 575:-

📦 Böckerna kommer även att finnas på Adlibris, Bokus och andra nätbutiker.
💗 Följ gärna Bergets Blod förlag här på Facebook – och bjud in vänner som älskar magisk litteratur med verkligt djup.

13/07/2025

🌿✨ Får jag lov att presentera mig själv? ✨🌿
Jag heter Anna J Svallin, debuterande författare och röst bakom den kommande trilogin Dubaichoklad och magiska svampar – en genreöverskridande berättelse som landar någonstans mellan feelgood, magisk realism och en ny sorts “magical crime”.

Här möter du kvinnliga huvudpersoner med både svärta och skratt i bagaget. Du får följa Mira, Ylva, Caroline och flera andra – kvinnor som står i livets korsningar, som söker sanning, upprättelse, kärlek eller bara andrum. Och ja, du kommer också att stöta på död, visioner, märkliga ceremonier, ätbar poesi och magiska svampar. Det är ett universum där vardagsrealism blandas med viskningar från andra världar.

🌀 Varför skriver jag?
För att jag måste. För att det brinner.
För att orden är mitt sätt att förstå livet.
Och för att jag tror på berättelsernas förmåga att hela – att bygga broar, öppna hjärtan och få oss att minnas vilka vi egentligen är.

🌸 Min bakgrund är brokig, precis som mina karaktärer. Jag är utbildad svensklärare, har jobbat som frilansjournalist, hållit skrivarkurser och arbetat med unga i flera år. Men under ytan har det alltid funnits något annat – en längtan efter djupare mening, efter stillhet, efter magi.

Min egen andliga resa har tagit mig genom tystnader, svek, växter, meditationer, runor, drömmar och eld. Den har lärt mig ödmjukhet. Den har fört mig till platser som Fridens Lustgård – en fysisk och symbolisk plats för läkande, systerskap och transformation, där delar av trilogin också utspelar sig.

💫 Att skriva för mig är som att väva en väv där det andliga och det mänskliga får leva sida vid sida. Där en varm gryta, ett regnigt samtal på en bänk eller en blick mellan två människor kan vara lika heligt som en ceremoni i skogen. Jag vill skriva berättelser där alla sinnen får vara med – där du nästan känner doften av våt jord, kakao, lavendel, eller ångan från en bastu i gryningen.

📚 Den första boken i trilogin släpps om bara några veckor.
Jag kan knappt tro att det är sant – men nu börjar nedräkningen.
Vill du följa med?

Tack för att du är här.
Tack för att du läser, känner, andas och drömmer med mig.
Vi ses mellan raderna.
/ Anna

13/07/2025

🌞 God morgon från Bergets Blod 🌞

Idag viskar vinden om något nytt. Något som redan rör sig mellan träden, i fågelropen, i de första klunkarna morgonkaffe. Det är som om världen håller andan – inte av rädsla, utan av förväntan. Något ska födas. Något gammalt ska få lämna.

Vi fångar upp energierna som just nu är i omlopp – en blandning av djup vila och plötslig klarhet. För vissa kommer det som ett uppvaknande: ett minne, en röst, en längtan som inte längre går att ignorera. För andra är det ett stilla bekräftande: du är redan på väg. Du behöver inte forcera. Du får vila där du är.

💫 Det viktigaste att höra idag?
Att du inte behöver vara mer än du är.
Att andlig styrka ofta bor i det enkla: i en blick, ett skratt, ett “jag förstår”.
Att din väg är din – och att den räcker.

🌀 Och till alla er som nyligen hittat hit – varmt, varmt välkomna till Bergets Blod.
Ni är nu en del av ett växande fält där berättelser, läkande ord och inre eld får mötas. Här hyllar vi det sanna, det vackra och det vilda i människan.

📖 Om fjorton dagar väntas den första delen i vår trilogi Dubaichoklad och magiska svampar landa. En roman om vänskap, mörker, kärlek, transformation och modet att möta sig själv.
Nedräkningen börjar nu.

Tack för att ni är här. Tack för era hjärtan.
Låt dagen bära er mjukt – och påminn er själva om att ni är exakt där ni ska vara.

✨
/Anna J Svallin – och hela väven bakom Bergets Blod

09/07/2025

🌿✨ Morgonhälsning från väven: Lyssnandets konst ✨🌿

Det är inte alltid i ljudet svaret finns. Inte alltid i orden. Inte ens i handlingen.

Ibland måste vi vila i mellanrummet. I en viskning, ett hjärtslag, en vind som rör vid kinden som om den ville säga något.

Nilo sitter ofta vid vattnet, med sitt lilla anteckningsblock. Hon ritar inga vanliga kartor – hon ritar det som inte syns: rörelserna i kroppen, skiftningarna i själen, energierna i marken under våra fötter. Hon säger sällan mycket. Men när hon väl talar… då stannar till och med fåglarna upp.

I morse viskade hon detta:

"Lyssna. Inte bara på vad som sägs – utan på det som viskar bakom. Lyssna till kroppens trötthet, till själens längtan, till naturens budskap. I en tid där så mycket skriker, är lyhördheten en revolution."

Vi tror ibland att vi måste veta, förstå, agera. Men vad om det just nu är dags att vänta in, låta sjunka in, inte veta?

Att lyssna på sin kropp – inte som ett projekt, utan som en vän.
Att lyssna på naturen – inte som en kuliss, utan som en vis lärare.
Att lyssna på varandra – inte för att svara, utan för att mötas.
Att lyssna på livet – i det lilla, i det subtila, i det som rör sig sakta.

🌕 Så denna dag, denna morgon, denna stund:
Låt lyssnandet bli din kompass.
Låt tystnaden få tala.
Och låt det du hör, det du anar, få vara tillräckligt.

Väven breder ut sig – i stillhet, i rytm, i lyssnande.

🌀💫🌾

05/07/2025

🌿 Sommarkväll på Sjölyckan
Tankar från Caroline

Ikväll sitter jag på trappan till torpet med tekoppen i händerna och doften av nyutslagen kaprifol i luften. Ljuset dröjer sig kvar över sjön som om det också vill minnas något.

Det har varit en märklig vår. En stilla omvälvande sådan. För några månader sedan hittade jag gamla brev – gömda mellan sidorna i en bok som tillhört min morfar Alvar. Brev från en kvinna vid namn Gertrud. Jag visste knappt vem hon var. Men hennes röst, hennes längtan, hennes kärlek… slog ner i mig som något jag alltid burit, utan att veta det.

De älskade varandra. Tyst. Hemligt. I en tid då sådant inte fick plats. De skrev det i det outsagda. I jorden. I tystnaden. Och jag… fick bära en bit av deras historia vidare.

Det förändrade mig.

Att få gå in i deras väv – läsa, känna, skriva – var som att någon lyfte undan ett gammalt täcke av glömska från mitt bröst. Jag minns att jag en gång skrev att jag inte visste vem jag var längre. Nu vet jag inte heller, inte helt – men jag är inte rädd för det längre.

Det finns kärlek som aldrig får bli levd i sin tid. Men kanske kan den viskas vidare genom någon annan.

Så här sitter jag. Med Disa vid fötterna, och världen i blom runtomkring. Och jag känner, för första gången på länge: jag bär inget som inte vill bli buret. Jag är fri att andas.

Tack Alvar. Tack Gertrud.
Och tack till er som lyssnar.

🌀 Caroline
/Från Skymningsväven

04/07/2025

En liten fredagsglimt in i köket på det lilla torpet Sjölyckan där Caroline bor när hon inte är på Fridens lustgård. Hon har kärt besök av bästa väninnan Anna och de sitter uppe på småtimmarna och fliosoferar...

De kom aldrig i säng den natten. Inte riktigt. Bastuns värme fanns fortfarande kvar i deras kroppar, men något ännu djupare hade öppnats i mötet där ute i skogen. Väsendets närvaro hade inte skrämt dem – tvärtom, det var som om något förtätats, något gammalt blivit synligt, utan att behöva förklaras.

Så de satte sig i köket igen, tände bara ett par ljus, och lät tystnaden sitta med dem en stund. Disa låg under bordet, med huvudet på tassarna, andades långsamt. I en kopp dunstade det sista av en örtblandning Caroline plockat under sensommaren – citronverbena, lavendel, rölleka.

– Tänk att vi är här nu, sa Anna till slut, med blicken vilande på flammorna i ljuset. – Femtioplussare i ett torp mitt i ingenstans, och ändå känns det mer levande än någonsin.

Caroline log. – Ja. Och vi har överlevt. Herregud, vi har ju fan överlevt så mycket.

– Klimakteriet till exempel.

De båda brast ut i ett så plötsligt skratt att Disa lyfte på huvudet.

– Det var inte vackert, sa Anna, när hon torkat tårarna. – Jag trodde på riktigt att jag höll på att bli galen. Jag ville gråta, skälla, gräva ner mig och dansa naken under månen – allt på samma gång. Kroppen kändes som ett främmande landskap. Och ingen jävla vårdcentral i världen kunde hjälpa.

– Jag vet. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta tillbaka till mig själv. Allt liksom... försvann. Begäret. Orken. Tilliten. Men nu – nu börjar det hända något igen. Inte som förr. Något annat. Något… stillare, men starkare.

– Ja, sa Anna. – En ny sorts eld. Som inte flammar upp. Men som brinner länge.

De satt tysta en stund. Lät sina kroppar minnas. Tiden, den som passerat. Sorgen över det som inte blev. Men också den vilda stoltheten över att de fortfarande var här. Att de fortfarande bar liv i sina händer.

– Minns du när vi låg på ditt rum och skrev lappar till varandra om nätterna?

– "Vill du vara med i min hemliga klubb?"

– "Ja, men bara om vi får läsa böcker i trädet."

– Vi var så jävla fina.

– Vi är fortfarande det.

Caroline såg på Anna, och plötsligt ville hon gråta. Inte för att hon var ledsen. Utan för att hon insåg hur mycket de fortfarande betydde för varandra. Alla år. Alla skiftningar. Inget hade förstört det. Inte tid, inte avstånd. Det hade bara blivit tyst ett tag. Men nu var det som om en underjordisk flod åter börjat porla.

– Jag är så glad att du kom, sa hon.

– Jag med. Det här… det är början på något. Det känns i märgen.

Caroline drog filten tätare om sig. Hon tänkte på Fridens Lustgård. På Junia. På hur det kändes att stå vid kanten av något nytt, utan att veta vad det skulle bli. Men inte vara rädd.

– Tror du vi vågar det här livet nu? frågade hon.

– Ja, svarade Anna. – Jag tror det är precis nu vi vågar.

Och där, i det lilla köket med den nötta bänken och de blommiga gardinerna, satt de kvar tills mörkret djupnade och gryningen viskade. Två kvinnor som känt sin kraft komma och gå. Två kroppar med bristningar och mod. Två hjärtan, ännu varma.

Och någonstans där ute – kanske under snön, kanske i träden – vilade väsendets blick.

Det hade börjat.

03/07/2025

🌿 Andlighet är inte en meritlista 🌿

Ibland händer det något märkligt i andliga kretsar. Det börjar viskas om nivåer. Om utveckling. Om vem som är mest upplyst, mest närvarande, mest yogisk. Någon har gått på femton retreats. Någon annan har utbildat sig till andlig vägledare i tre länder. Någon har hållit cirklar så länge att deras röst bär som en flöjt genom rummen.

Men andlighet... är inte något du kan samla på hög. Det är inte en meritlista, inte en hierarki där den mest tystlåtna vinner eller den mest vältaliga får makten.

Vad vet vi egentligen om människans inre landskap?

Kanske är det den där kassörskan på Ica som i all enkelhet säger något som förändrar en hel dag för någon. Eller taxichauffören som kör några extra kilometer utan att ta betalt, bara för att en mormor ska få träffa sina barnbarn. Kanske är det barnen. De som inte har ord för sina visioner men ändå vet mer än vi någonsin kan lära oss på kurs.

🕊️ Att vara andlig är att vara människa. På riktigt. Med allt som skaver. Med längtan. Med misstag. Med tyst omsorg, också när ingen ser.

Att vara andlig är att inte ställa sig över någon annan. Inte prata i gåtor för att verka djup. Inte dölja sin hunger efter bekräftelse i ord som "ljusbärare" eller "energiarbete".

För vi är alla på väg. Var och en. Vissa går långsamt. Vissa springer vilse. Vissa stannar och plockar upp den som fallit.

💛 Så nästa gång du möter någon, fråga inte hur många ceremonier de deltagit i. Känn istället: Finns det värme i deras blick? Närvaro i deras sätt att lyssna?

Andlighet är inte att vara speciell.
Det är att vara sann.

Vi ses i ödmjukhetens cirkel. Där allas plats är lika helig. Där ingen står över någon annan. Där vi påminner varandra om varför vi ens började vandra den här vägen från början: för att vi längtar efter kärlek, mening och något som inte går att mäta.

✨ /Bergets Blod

Bergets blod förlag

04/08/2025

29/07/2025

21/07/2025

20/07/2025

17/07/2025

14/07/2025

13/07/2025

13/07/2025

09/07/2025

05/07/2025

04/07/2025

03/07/2025

Adress

Webbplats

Aviseringar

Genvägar

Dela

Typ

Övriga medieföretag i Kisa