29/07/2025
MUSIKFESTEN TULLAKROK
LÖRDAG 26 JULI 2025, TULLAKROK, ÄNGELHOLM
Enligt sägnen är Musikfesten Tullakrok i Ängelholm Sveriges äldsta återkommande festival. Det stämmer inte riktigt. Visfestivalen i Västervik har hållit igång sedan 1966 och Musik i Kullabygden utanför Höganäs grundades redan 1946.
Men sedan starten 1973 höll de stadigt fanan vid liv fram till 2008 då Engelholms Musikförening EMF drabbades av ekonomiska problem. En mindre musikpicknick arrangerades årligen på Tullakrok istället men förra året drog den mer regelrätta musikfesten igång igen på riktigt med buller och bång. Dumt nog råkade jag arrangera Munkarpsfestivalen samma helg, i år arrangerar vi inte den förrän helgen efteråt och även om jag spelade på musikpicknicken 2012 får jag för första gången möjlighet att besöka den legendariska rockfestivalen på Tullakrok på allvar.
Festivalen invigs lite smått på den stora utescenen av det unga, lokala coverbandet Syzygy!. De bildades så sent som i april och även om sångerskan Alicia, gitarristerna Lucian och Albin, basisten Daniel och trummisen Albin L kanske ännu inte riktigt funnit sin form är det ett coverband med charm. Långt ifrån after ski. Visst levererar de klassiska hits som Foo Fighters “My Hero”, Kings of Leons “Sex on Fire” och Bryan Adams “Summer of 69” men det är i tyngre låtval som Judas Priests “United” och Black Sabbaths “Paranoid” de hittar något eget. Något som i sina bästa stunder för tankarna till Runaways.
Med flamsigt mellansnack på bredaste östgötska, rakbladsvassa gitarrslingor och rykande d-takt inviger klippanpunkarna Beckmörkt tältscenen. Dagen till ära bär gitarristerna Anders “Lillpunkaren” Nilsson (Kamelritt, Kurbits IR, De Flygande Chipstuttarna) och Bror David Nilsson (Kamelritt) inte bara samma efternamn utan också samma gammelrosa t-shirt från skivbolaget Sockiplast Records. Vi befinner ju oss ändå i skivbolagsdirektör Danne Paulssons (De Flygande Chipspåsarna, Jag Minns Min Punk) hemstad. Tillsammans med basisten Mike Andersson (Future Idiots) och trummisen Peter Säll spelar bitande molldränkt ångesttrall med klara metalinfluenser och mäktiga körer. Dystra skräckbilder från ett trasigt samhälle av skam, haveri, förvridna sanningar och rena lögner. Oftast på Anders iskalla östgötska, bara för att ge plats åt en mer bedrövad nordvästskånska i Bror David-duetten “I dina kläder”, Mikes “Skamhället” och den gemensamma “Förvriden sanning”. Allt framfört i ett sådant tempo att Mikes trådlösa system lägger av redan i inledande “Luft”.
På utescenen firar folkrockkollektivet R⃨A⃨G⃨-A⃨N⃨D⃨-B⃨O⃨N⃨E⃨ med sångaren och den akustiska gitarristen Mats Nilsson (𝗧𝗲𝗹𝗹𝘂𝘀 𝗬, TONIC TRUCK, Little Stalin Bluesband) i spetsen tjugoårsjubileum. Mats är en riktig centralgestalt i Ängelholms musikliv. Länge tillhörde han Tullakroks innersta kärntrupp, till vardags driver han skivaffären 𝗘𝗟𝗘𝗖𝗧𝗥𝗜𝗖 𝗠𝗨𝗗 𝗥𝗘𝗖𝗢𝗥𝗗𝗦 och i slutet av åttiotalet spelade han in en singel med Stevie Van Zandt. Tillsammans med Maja Jakobssons själfulla körstämmor, Torbjörn Brorssons (Tolvan Big Band) brusande hammondorglar, Lars Magnussons (Nevermind, Guttaperka, Llongo) stadiga basgångar, Thomas Strömberg Jönssons (Skånska Mord, Mothercake) yviga trummor och multiinstrumentalisten Pelle Johanssons (Guttaperka, Llongo, Little Stalin Bluesband) distade mandoliner, smutsiga elgitarrer och ylande lapsteel varvas altcountry, psykedelia och soulfyllda ballader till en svävande, tungt gungande americana som stundtals för tankarna till Counting Crows. Den gråtmilda “Run” och Maria Stille-samarbetet “Love Won’t Happen Here” görs som duett med Maja men allra starkast blir det när Pelle plockar fram sin lapsteel i den varmt vemodiga “The World Comes Falling Down”.
Med livsfarliga Hannah Lundqvist i spetsen tar Mojo Pin över tältscenen. Varken hon, gitarristen Daniel Berg (BierTrio), basisten Ella Stenberg eller trummisen Sacharias “Proni” Sandin var födda då, ändå känns det som att de mer alternativa delarna av nittiotalet är tillbaka. Grungiga, shoegazande dängor med lika delar utåtriktad explosivitet och inåtvänt svårmod varvat med tunga numetalinfluenser, intrikata gitarrslingor och brutal tretakt. Själv blir jag fullkomligt hypnotiserad av den trollbindande femtakten i “Dog from Hell”.
Det är ingen tvekan om att malmökvartetten Mother Mersy kan sin grej. Den karismatiske sångaren Emil Starbrants genomträngande tenor, basisten Svante Norlins melodiska groove, den för dagen inhoppade vikarietrummisen Robert Mattsson (Major Business, Guenna) och inte minst den flyhänte gitarristen Emmanuel Benigh Hemmanders krämiga vräksolon. Sleazig, bluesinfluerad retrorock där förebilderna stavas Rival Sons, Aerosmith och Led Zeppelin. Snortajt, dieseldoftande rock’n’roll med omedelbara melodier, otrolig energi och en intensiv scenshow. Ändå är det lite just det som ligger dem i fatet. Självsäkerheten tippar ofta över i poserande och Emil verkar smärtsamt medveten om att han ser bra ut. Rocken mår bäst med lite smuts under naglarna.
Annat är det när Spader Kung – enligt egen utsago Malmös ledsnaste punkband – tar över tältscenen. Vemodiga ångestgrubblerier dränkta i smutsigt, postpunkigt industrilarm. Gitarristen Matilda Grähs och basisten Anna Welinder delar lika på sången med en dynamik som för låtarna åt rakt motsatt riktning. Matildas nästan hotfulla laddning i låtar som “Asfaltsbarnens klagan” och “Kroppen mig till jorden binder” mot Annas sorgsna eftertänksamhet i sånger som “Jag vet förlåt” och “Långtifrån nära”, ofta med söta indiedoftande melodier. Tillsammans med trummisen Klara Viriden vävs det samman till en enhet som är just Spader Kung. Bittert golvpukepump, skrikande gitarrer och smutsiga basgångar i ett tryckande vemod någonstans i närheten av Nära Döden, Pink Champagne och Vånna Inget. Malmös ledsnaste punkband. När Anna byter elbasen mot en mullrande synthbas i Matildas repetitiva “Här finns inga vägar härifrån” fullkomligt knyter det sig i bröstet.
På utescenen är den garagedoftande powertrion The Demtones från Landskrona i full gång. Efter otaliga turnéer med storheter som Hellacopters, Graveyard, Backyard Babies och Nomads ger de intryck av att vara ett oerhört rutinerat gäng. Snortajt och väloljat med en fet ljudbild som borde vara omöjlig att få till på bara tre man. Oscar Ericssons (Royal Ruckus) bäriga baryton och riviga gitarrer, Alfred Anderssons (Lord of Light, Karavan) medryckande basgångar och Martin Behm Steners (Royal Ruckus) kraftfulla trummor. Ändå kan jag inte komma undan känslan av att det är det instrumentella som står i förgrunden medan själva låtbygget förblir något anonymt. Med undantag från den lekfulla shufflen “Valerie” och när Alfred sjunger duett i den tunggungande “You Don’t Know”. Efter avslutande “Sleep” slänger Oscar gitarren i golvet och kliver av.
Utan några särskilda förväntningar golvar malmökvartetten Major Business mig fullständigt. Sångaren och gitarristen Martin Lund (Miriam), gitarristen Jesper Rafalski, basisten Sanna Nyman och trummisen Robert Mattsson varvar allt du kan tänka dig innan du ens hunnit blinka. Filmiska körer, symfoniska sillastämmor, ettrig tretakt, beatleska harmonier, omedelbara melodier och total frenesi om vartannat så det inte liknar något annat utom möjligen Dictator Ship. Progressiv powerpop? Symfonipunk? Actionboogie? Ett som är säkert är åtminstone att Major Business är ett band som tycker det är helt normalt att kidnappas av elaka teddybjörnar, renar, pilsnerkorvar och cornflakes. Intensivt, galet, ettrigt och otroligt smart. De bombastiska körstämmorna i inledande “Always on the Run” ringer fortfarande i skallen. Fullkomligt underbart!
Ute på utescenen lugnar helsingborgska The White Raven ner tempot några hekton. Varm, vemodig americana med plottriga gitarrslingor, drömskt fingerplock, lekfulla trumfigurer och dynamiska arrangemang. Sångaren och gitarristen Sebastian Wijk sjunger jordfäst och innerligt uppbackad av gitarristerna Marcus Eriander och Henrik Blomqvist, basisten Gabriel Melin Svensson och trummisen Johan Meijer, lika ofta på stockar som på vispar och klubbor. Allra mest avskalat i den veckofärska singeln “Beacons” men det är den innerliga, Theodor Elfving-doftande shufflevalsen som hittar allra längst in i hjärtat.
Inne på tältscenen behåller helsingborgskvartetten K L P S det långsamma tempot men dränker det i ett brutalt, öronbedövande helveteslarm. Tung, atmosfärisk metal i ett immersivt ljudlandskap av Daniel Wallenborgs (Hearts Alive, Miss Mofet) avgrundslika vrål, mörker och total ondska. Långa, gråtiga monumentalstycken som man aldrig kommer ur. Daniels och Peter Walefors (Hearts Alive) brutala gitarrväggar och Alexander Kirsts dova basmuller i all ära men allra tyngst är ändå Servane Beljaews (Modesty) demoniska trummor. Så hårda att hon rentav välter hela hihaten i allra sista slaget.
Det band jag i förväg sett mest fram emot på hela festivalen är Kung Kodum från Helsingborg. Det tiohövdade rootsreggaekollektivet som efter arton års tystnad är tillbaks från de döda, som det så lämpligt heter i den lika nyskrivna som oväntade tolkning av Destiny's Childs “Survivor”. I övrigt är det mesta sig likt, förutom några medlemsbyten och att sångaren Nicolas Rodriguez (Teamsters) tappat håret. Tillsammans med tenorsaxofonisten Ida-Maria Granquist, trumpetaren och melodikisten Fredrik Karoliusen (Bröder Glöder), refrängsångerskan Frida Lindhardt, gitarristerna Christian Berggren och Erik Wall, klaviaturisten Tobias Jarl (Driz & the Alarms, Teamsters), slagverkaren Mattias Larsson (Institutionen), basisten Linus Sörensen (Institutionen) och trummisen Edvin Ralsgård (Eric Rilvik & Blå Hallen, Hedda Örnsten) är det samma glada rootsreggae med perkussivt blås, balkangung och ideologiska skarpsynthet. Efterlängtade klassiker som “Rebell mot dej själv”, “Skäl nog” och “Vatten på deras kvarn” är i princip mer aktuella nu än när de skrevs. Ändå är det en sprittande glädjeyra. Nicolas far runt som ett yrväder och är nästan mer ute i publikhavet än på scen, Frida sjunger duett på comebacksingeln “Zombie” och i avslutande “Den drivande” balanserar Christian hela gitarren ståendes på ena handen. Reggae är medicin som botar!
Precis som jag skyndar sig även Edvin till tältscenen. Han är nämligen även med i malmöbaserade Eric Rilvik & Blå Hallen som med kort varsel fått hoppa in som ersättare åt MODESTY. Ett brokigt gäng som i grunden framför hederlig svensk indiepop men klär det i alla möjliga och omöjliga arrangemang. “Lamporna” blir reggae, “Bakåt” blir konstmusik och “Preludium” blir en instrumental, ambient jazzballad. Avantgardistiskt, progressivt och oerhört egensinnigt men med en grund som ändå är omedelbar. Mycket tack vare kompbandet Blå Hallens vitt skilda personligheter och bakgrunder. Leo Burmans (Capricciosa Trio, P-House Experience) feta tenorsaxofoner, Hilda Andersson spröda pianon, Oskar Bergströms (Golvad Grävling, Camel Dogs, Thörn) lekfulla gitarrslingor, Edith Kågebos stabila basgångar och Edvin Ralsgård dynamiska trummor. Hilda wailar mellan varven, Oskar plockar fram en slide och i den brinnande “Städer” stoppar Leo en thundertube i klockstycket. Electric Mud-Mats böjer sig mot mig och berättar att han är alldeles salig och när Eric ber om Happy Hour dygnet runt kan jag inte annat än att tänka på den gamla kivikska kulthiten “Hata måddestie”. Cirkeln är sluten!
När jag rumlar ut ur tältet är den malmöitiska powertrion Liar Thief Bandit i full gång med sin högoktaniga, dieselrykande actionrock. Sångaren och gitarristen Mike Jacobson, basisten William Grube och trummisen Niklas Dahre levererar rifftyngda, intensiva rökare laddade med hög energi, direkta melodier och ett explosivt tryck. En enveten rock’n’rollmaskin med giftiga gitarrsolon, larmande trummor och stadiga basgångar. Och så plötsligt stämmer Mike upp i några krämiga sillastämmor med sig själv.
Jag vet inte hur många gånger jag sett Golvad Grävling vid det här laget men jag vet att varje gång är en helt ny upplevelse. Sist var det med en hel punkmusikal ihop med teaterkollektivet Stora Maskiner, den här gången blir det något helt annat. Första gången på hemmaplan. Kvällens begivenhet börjar i stillhet med tjejerna i bandet förandes lite smått oväsen på fiol och blockflöjt varpå de körs iväg av killarna i bandet som likt Stellan “Sporttrubaduren” Nilsson framför en låt om Rögle BK. Kvällen till ära är det Rag-And-Bone-Mats gamla stänkare "Grön & Vita Bröder" i punktappning. Sen drar det igång på allvar. Medlemmarna intar sina ordinarie positioner. Oskar Bergström bakom gitarren, Klara Svensson bakom basistens bas och Douglas Granquist bakom trummorna medan Viktoria Jablonski och Elias Leijon (Bugspray, Freezer Food) turas om på sång och gitarr. Så ordinarie nu en spelning med Golvad Grävling kan vara. Teatrala absurditeter, feministisk könsrap och vansinniga punkstänkare om Gudrun Schymans förlossningsvideo, att slicka Benjamin Netanyahu i röven och det omoraliska i att ligga med drottning Silvia. Viktorias skor flyger all världens väg och i avslutande “Så jävla punk!” bjuder de rentav upp till wall of death inte mindre än två gånger. Experimentell semipolsk dundersunkteaterrock helt enkelt.
Nitton band på en och samma dag innebär ett väldigt pressat schema men någon gång måste jag käka också. Arvikakvintetten Children of the Sün får jag helt sonika höra från matkön. Måhända har jag därför en orättvis bild av sångerskan Josefina Berglund Ekholm, gitarristen Jacob Hellenrud (Nephila), klaviaturisten Wilma Ås, basisten Ida Wahl och trummisen Johan Lööf. Det jag hör är ett brokigt gytter av altcountry, psykedelia, soul och poppig gammal semihårdrock i stil med Standby. I samma stund som jag kommer på att det var Carola Häggkvist som sjöng i Standby stämmer de upp i en oväntat tandlös tolkning av Björn Skifs gamla schlager “Michelangelo” och plötsligt är de ett after ski-band också. Betydligt mer motiverad är den ödsliga ökenbluesen “Roots”.
Med vitsminkade ansikten och Randy-doftande skelettkostymer tar skräckrockarna The Dahmers från Bromölla över tältscenen. En energisk vitamininjektion av spelglädje, brinnande punkdriv och omedelbara popmelodier kryddade med krämiga sillastämmor, riviga boogieriff och konstant skräckromantik. Sångaren och gitarristen Christoffer Karlssons (No Tears) glamrockdoftande tenor är kaxigt söt, gitarristen Josef Underdal (Rory Mountain Boys, Nilla Nielsen, Calle Kristiansson) och basisten Mikey Lennartsson (Gamla Pengar, Bomber, Buck) stämmer upp i varsinn duett, allt medan den hårtslående trummisen Karl-Oskar Hansson (Dry Faces, Tusen Ögon, Splitside) eggar på stämningen ytterligare. Ett gäng snälla pågar som leker med spindlar och fladdermöss, spottar på gravar och har blod på sina händer.
Till Rikard Linds (Yvonne, Hail Marys) dova synthmuller förvandlar Eskilstunas svårmodigaste son Henric de la Cour (Yvonne, Strip Music) den gamla folkparken till en mörk, underjordisk nattklubb. En gråtande clown med svarta tårar längs kinderna, lätt Thåströmska manér och sånger som låter som trasiga drömmar, företrädesvis från senaste albumet "My Bones, Your Ashes" från i vintras. Fullkomligt omsluten av elektroniskt muller, stroboskop och rök. Ömsom dämpat och inbundet, ömsom lite mer dansant. Ändå når han mig inte riktigt förrän den svartsynta hopplösheten luckras upp en smula i den vackra “Interlude”.
En aning mer extrovert är förstås nybrokollektivet Avantgardet med den kaotiska Rasmus Arvidsson i spetsen. På platta är de ett småskevt indieband med trasiga socialrealistiska berättelser om livet i rännstenen, missbruk och psykisk ohälsa, live är de ett blödande heartlandkollektiv i full extas. Live blir Rasmus en korsning mellan Bruce Springsteen 1973, Håkan Hellström från Wish, en övertänd Kal P Dal och en trasig pundare från de småländska skogarna. Redan i inledande “Framåt habibi” har han klättrat fram mot kravallstaketet med gitarr, mikrofonstativ och hela paketet, trasslat in ett antal mikrofonkablar i varandra och slängt gitarren i golvet. Och sådär håller det på. Han dränker sig i vatten, slänger sig på golvet, klättrar upp på kravallstaketet, river sönder tröjan och kraschlandar mitt i trumsetet. En rastlös själ på grönbete. Frågan är vart han skulle ta vägen utan det pålitliga bandet. Gitarristerna Patrik Åberg (Adée, Utsatt, Anna & the Sea) och Andreas Ejnarsson (Lotta Wenglén, Christian Kjellvander, Bloosblasters), klaviaturisten Marcus Olsson (Ulf Lundell, Magnus Uggla, Holiday With Maggie), basisten Johan Offerlind (Adée) och trummisen Agge Berg (Florence Valentin, Smoking Fish). Mellan varven sätter sig Andreas vid klaveret medan Marcus plockar fram en blödande tenorsax eller en öm tvärflöjt. Men det är inte bara fest och stök. Inför “Törnvägen” minns Rasmus ett sommarjobb inom psykiatrin och hur han nästa sommar satt på andra sidan kortspelsbordet. Inför “Samma liv” pratar han om det kontroversiella i att prata om alla människors lika värde varpå publiken stämmer upp i allsång redan i introt. Och lagom till den trasromantiska kärleksballaden “Micke och Maria” om två heroinmissbrukare som förlovar sig på IVA efter en överdos hör jag en tjomme yra om Sjuttisju och Depraverad. Detta är nybrosoundet. Horsepundarpop från samhällets utkant. The Full Avantie Experience!
Lätt omtumlad beger jag mig mot utescenen för att låta den skånska raggans upphovsmän Svenska Akademien avsluta kvällens begivenhet. De senaste gångerna jag sett dem har landskronakollektivet mest framstått som en jukebox med rena hitkavalkader, med det sprillans nya comebackalbumet "Resa dig igen" (2025) är de på riktigt igen. Kanske inte fullt lika på riktigt som under glansdagarna som brokigt rootskollektiv med blåssektion och Leia “Titti Tång” Gärtners varma alt som självklar komponent. Men sådana är sakernas tillstånd. Med Ivan “General Knas” Olausson-Klatils grova basröst och Carl-Martin “Sture Allén Den Yngre” Vikingssons (Stures Dansorkester) okonstlade tenor i spetsen rör de sig fortfarande med ett kollektivt medvetande. En allians för de svaga. De dubbla klaviaturisterna Johan “Räven” Kammargården och Linus Kallin (Partiet, Det Funkar), gitarristen Simon “Don Cho” Vikokel (Stures Dansorkester), Lars “Lance-a-lot” Thörnblom (Syster Sol) på bas och trummisen Kenneth Björklund (Oskar Franzén) i en ohelig allians av reggae, ragga, dancehall, hiphop och afrikanska rytmer. Både Räven och Don Cho lägger några verser här och där och även om det är maskinellt och urbant är de fortfarande ett brokigt reggaekollektiv. “Tändstickor för mörkrädda” görs som en intim lägereldsballad men frågan är om de inte är ännu brokigare än vanligt genom de nya sångerna. “Ger dom ett JA” låter som ett soulpoppigt bob hund och discodängan “Resa dig igen” är nästan redan en allsångsklassiker i klass med “Vakna”, “Ctrl+Alt+Del” och “Du vill så du kan”. Svenska Akademien reser sig igen och medan jag skyndar mig mot tåget hem till Malmö hör jag en personlig tolkning av Peps Perssons “Rotrock” klinga av i natten som en förfest inför höstens hyllningsturné.
Visfestivalen i Västervik och Musik i Kullabygden i all ära – men Tullakrok är något visst i svensk rockhistoria. Ett skolexemplet på Ängelholm som den rockmetropol det kanske inte riktigt har rykte om sig att vara. Varesig det stavas Golvad Grävling, Storhövding och Lillebror, Electric Mud, Sockiplast eller Engelholms Musikförening.
