31/01/2025
Låt oss stärkas! In-discourse vill uttrycka sina djupaste sympatier för alla hårt arbetande medarbetare i filmbranschen❣️Vi beklagar den polariserande retorik som vår kulturminister väldigt opassande satt ton för på Göteborg filmfestival!!
Väl formulerat här av en fd. Kulturminister.
Jag satt i salongen på Göteborgs filmfestival när kulturministern höll sitt beryktade invigningstal.
Talet har fått berättigad kritik, av många skäl. Kulturministern hävdar nu i Expressen att hon är förvånad över kritiken. Det är en uppenbar strategi att vilja kollra bort korten i debatten och inte ta ansvar för det man säger och gör.
Först - det var ett djupt opassande tal i sammanhanget. Det var ett invigningstal på nordens största filmfestival. Att hålla det utan att med ett ord hylla filmkonsten eller tacka festivalens arrangörer och volontärer - och istället ägna talet åt en politisk programförklaring, framlagd i uppläxande ton, med svepande och ogrundade påståenden. Klart att det väcker anstöt.
Det är otrevligt att bua åt en talare. Det bör man inte göra. Men det tar inte bort det faktum att ministern själv betedde sig mycket otrevligt.
Kulturministern hade alla möjligheter att diskutera sina politiska förslag på det filmpolitiska toppmötet tidigare under dagen. Men istället valde hon att hålla en presskonferens på distans och demonstrativt avstå från att delta i de forum som fanns för diskussion. Det är i sig anmärkningsvärt.
Men också när det gäller det politiska innehållet i talet finns det mycket att kritisera.
Kulturministern skickade signalen att det vore negativt med en stärkt offentlig finansiering av kulturen och filmen. Men också att filmen är kommersiell. Det säger mycket om regeringens syn på kulturen och oss människor. Vi blir reducerade till konsumenter och kulturen till underhållning. Istället för att se kulturen som en självklar del av vår välfärd och demokrati.
Det blir också förolämpande mot de hårt kämpande filmarbetare, manusförfattare, regissörer, skådespelare och produktionsbolag som brottats med efterdyningarna av pandemin, tuffa arbetsvillkor och svårigheter att få ihop ekonomin. Sanningen är att Sverige ligger i Europas bottenskikt när man ser till hur lite det offentliga satsar. Att som filmskapare då få höra i en mästrande ton att det är något dåligt med höjda anslag, det sticker i ögonen.
Att filmen är kommersiell är i bästa fall ett uttalande baserat på okunnighet. Film är en konstform som både är kommersiell och icke-kommersiell. Svenskt filmliv rymmer såväl den lilla filmfestivalen arrangerad av eldsjälar i glesbygden, som den stora biografen. Den innefattar etablerade filmskapare liksom nyutexaminerade studenter. Det rymmer spelfilmen och det dokumentära. Filmsverige är mycket. Och för att det ska bli de stora succéerna måste hela kedjan finnas.
Dessutom var kulturministerns tal onödigt polariserande och reaktionerna har lett till att ett farligt narrativ börjar sprida sig. Att kulturlivet i allmänhet, och filmbranschen i synnerhet, skulle bestå av en ‘elit’ som är ‘beroende av skattemedel’. Det är ett populistiskt och demokratifientligt resonemang som, om det slår rot, skulle vara skadligt för vårt breda, mångfacetterade och starka kulturliv - och för det fria ordet.
I intervjun med Expressen igår avstod kulturministern att markera mot de politiska krafter som jublat åt att någon äntligen trycker till den svenska “film- och kultureliten”. Och hon kunde inte heller svara rakt på frågan om hon tycker att hennes partivänner som är emot skattestöd till vuxnas kultur har fel. Hon dribblar bort korten när hon hävdar att hon vill bredda finansieringen till kulturen och samtidigt värna de offentliga stöden. Under hennes ansvar har kulturen fått den lägsta andelen av statens budget på 20 år. Och bara några veckor tidigare dragit ned specifikt på stödet till produktion av film. Neddragningar sker nu runt om i kultursverige, på länsmuseer, i folkbildningen, i det fria kulturlivet. Det drabbar tillgången till kultur i hela landet.
Det finns ett maktperspektiv i kulturministerns tal som inte går att bortse ifrån. Kommer man från regeringen och håller ett sådant här tal, lämnar direkt utan att ha dialog med de på plats, låter diskussionens vågor gå höga och sen rycker på axlarna och låter förvånad över kritiken - då hanterar man inte den makten ansvarsfullt.
Film är precis som många andra kulturyttringar del av de flesta svenskars vardag och svenska filmer drar trots utmaningarna fortfarande många till biograferna. Under förra året har filmer som Den sista resan och Jönssonligan dragit storpublik på biografer runt om i landet. Dessutom skapas filmer med mindre publik men enorm kvalitet varje år bland svenska filmskapare. Men ska svensk film växa och utvecklas, då behövs inte minst riktiga satsningar, förbättrade arbetsvillkor, långsiktiga spelregler och satsningar på återväxten och utbildningar.
Det finns ett brett engagemang för att staka ut en väg framåt till gagn för svensk film och filmpublik. Filmsektorn är i snabb förändring och det gör att det finns ett behov av att utveckla och inte minst skruva på hur stöd fördelas. Det borde kulturministern ta ansvar för, istället för att skapa polarisering, skylla ifrån sig, eller skära ner i budgeten.
Under mina dagar i Göteborg träffade jag många i filmbranschen som längtar efter ett seriöst ansvarstagande för filmpolitiken. Jag bär med mig reflektionerna från de film- och skådespelarstudenter jag samtalade med, som med djup klokhet reflekterade över både konstens vikt för samhället och den bransch de ska ge sig ut i. Jag bär också med mig känslan hos den förväntansfulla festivalpublik som samlades under invigningskvällen. Men också de många idéer som jag fick ta del av från festivalarrangörer och filmskapare. De förtjänar bättre än detta.
Det kunde även kulturministern ha gjort. Istället kommer hon till Sveriges största filmfestival och slänger ur sig svepande, okunniga drapor mot biopubliken och filmarbetarna. Det är ovärdigt.
Det handlar ytterst om kultursyn. Att tillgången till ett rikt kulturliv i hela landet i grunden handlar om demokrati, om att hela landet ska leva och att kulturen är en självklar del av välfärden. Vi får inte låta denna diskussion försvaga arbetet framåt.
Istället behöver vi vara många som driver på för ett fritt och starkt kulturliv för alla.
