15/03/2026
Vad händer med någon som är uppfödd på Depeche Mode till frukost, får Public Enemy serverat till lunch och festar på Andrew Weatheralls remixer till kvällen? Det första är att personen i fråga utvecklar en bra smak. Om samma person sen lusläser tidningen Pops lista över de 100 bästa jazzskivorna någonsin, stegar till biblioteket och lånar det som går att låna, går hem och bränner allt på CD-r för att kunna studera skivorna ordentligt, då kan vi ha hamnat här.
Dennis Lood har gjort musik som Abu Nein och Atemlos på senare år, men efter en interaktion med en vän i skivaffären Rundgång så förstod han att han knäckt någon form av nöt. En kod. Hans idéer är inte bundna till specifika genrer. De kan stöpas hur han än behagar.
Dennis gick vidare och stal namnet till sitt nya projekt från en favoritlåt med Chris & Cosey. Låste in sig med skivsamlingen, inspirerades tydligt av Linda Fredriksson (We Jazz) och trion Ghosted (Drag City) och tillsammans med minnen av sitt 90-tals tillbakalutade groove så fann han vad han sökte.
Ambient kan man kalla det, men musiken är ändå sprungen ur jazz. Det är en liten bugning mot Don Cherry för inspiration och mästarna Badalamenti och David Lynch finns där i ljudbilden. För att gå vidare så kan vi gå tillbaka till Bristol. Blicka tillbaka till de som blickade framåt där och då och som blev ett med trip-hop.
Experience Zero blev till en rar liten fågel. Lågmäld, varm, lätt förtrollande men utan att tappa den vårvarma känslan av ödslighet. Det finns också perioder eller bitar av skivan där lyssnaren blir snärjd och inte sitter på vetskapen om varåt det barkar. Det är här vi har baritonsaxofonen. Som en lots genom helheten finns den där, som om Andreas Sjögren (Slug Mass) kallats in för att hjälpa oss att hitta hem.
Från sidlinjen,
Miguel Montparnasse
Film och klipp:
