05/10/2025
Hösten har kommit, nästan obemärkt till en början. Luften har blivit klarare, morgnarna svalare, och ljuset har fått den där mjuka, guldtonade g***sen som bara hösten bär med sig. Trädens löv skiftar färg dag för dag, från grönt till varmt rött och guldgult och vinden bär med sig en doft av jord och regn.
I trädgården märks förändringen tydligt. Blommorna som en gång stod höga och stolta under sommarsolen har böjt sina stjälkar något. Kronbladen har förlorat en aning av sin intensitet, och daggen ligger kvar längre om morgonen, som små kristaller på deras ytor. Några har gett upp helt, medan andra fortfarande kämpar, trots kylan som smyger sig in om nätterna.
Men även om deras tid snart är förbi, finns det fortfarande något vackert i dem. Färgerna är mjukare nu, men de glöder på ett annat sätt, som om de bär på en tyst värdighet. De berättar inte längre om livets början, utan om dess fortsättning, om styrkan i att stå kvar även när vinden blåser kallt.
Hösten må förändra allt, men blommornas g***s finns fortfarande där, inte lika stark som tidigare , men desto mer rörande i sitt stilla farväl.
Och kanske är det just där, i deras förbleknande färger, som vi påminns om att skönhet inte alltid handlar om att blomma, utan om att våga släppa taget när tiden är inne ✨
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
