11/07/2025
Kanvasen är slut.
Långa texter är min nya hobby 😊
så länge….
Man blir inte miljonär på sjukpenning. Och jag har ingen Theo, som Van Gogh hade.
Ingen rik bror som skickar kuvert med pengar till dukar, penslar och färg.
Men skapandet ger sig inte.
Det vägrar tystna bara för att plånboken säger nej.
Så när jag inte längre kan måla så som jag vill, får pennan ta vid.
Orden rinner ut där färgen tog slut. Tankarna sträcker sig ut över pappret, formar bilder som inte kräver något annat än tid
När kroppen begränsar, när smärtan slår emot en som vågor …då är skapandet inte bara något man gör.
Det är något man måste göra.
En kanal ut.
En väg bort.
Eller kanske snarare en väg in, till det som fortfarande är helt, levande, fritt.
Så jag skriver.
Jag skriver för att händerna behöver röra sig.
För att huvudet behöver syre.
För att hjärtat behöver något annat än bara räkningar, Magnetröntgen-bilder och besked om vad som gått sönder i ryggen.
Varför skapandet vill ut?
Det är en mänsklig gåta
Skapande är mer än att uttrycka något.
Det är en form av existens.
En förlängning av själva varandet.
Det som formas inuti…en tanke, en bild, en berättelse…är aldrig riktigt komplett förrän det får en plats utanför människan själv.
Det är som om skapandet, när det en gång föds i medvetandet, bär på en egen vilja.
Att stanna kvar inombords blir som att hålla kvar en andning…
Så, slt på kanvas betyder väldigt mycket skrivande som hittar ut genom att hamna här, precis som mina målningar…
Pratade med min läkare i går…
Orden landade så mjukt, nästan som bomull. Nästan.
Det är en inkännande och empatisk läkare jag fått och det är jag tacksam för. 🙏
"Det är inte bara ett stort diskbråck som trycker på nerverna till benet." Sa han…
och eftersom det nu gått så lång tid och symptomen fortfarande kvarstår är risken att det kan bli permanent.
Han pausade, som om orden behövde vandra den korta vägen från honom till mig långsammare, lite snällare.
Och inte bara det, Magnetröntgen visade på att ”Du har två diskbråck.
Och slitna diskar här... och där…."
"Degenerativa förändringar. Förträngningar.
Pålagringar.
Och..." — han tog ett litet andetag — "...du har också något som de flesta inte har."
Jag hann tänka: Jaha, vadå?
En tumör också?
Men så kom det, nästan som en överraskning.
Nästan som något vackert mitt i allt elände.
"Du har den där viljan.
Den är… ovanlig.
Den är inte vanlig, inte ens bland dem som kämpar med mindre än du.
Du har en vilja som är större än smärtan.
Och han la till…
*"Det är en bra sak…
…men också något som kan bli din största fara….
Viljan kan bära oss, men den kan också pressa oss över gränser där kroppen inte längre orkar följa med.
Jag har försökt sortera allt som sagts
De två diskbråcken, nervpåverkan, förträngningarna… och nu detta.
Som om min vilja var ytterligare en diagnos.
Fast en diagnos som både var en komplimang och en varning.
Det är den här viljan som fått mig att gå upp på mornarna när benen knappt bär.
Den som får mig att resa mig igen när kroppen vill lägga mig ner.
Som får mig att fortsätta , trots att ryggen skriker efter vila.
Och någonstans i all information la han till att en remiss kommer skickas till Neurokirurgin.
Kanske kan en operation få ryggen att värka mindre.
Kanske kan benet få tillbaka lite av sin styrka.
Kanske kan det bli bättre."
Kanske kan en operation lätta på trycket.
Vi vet inte än.
Men hoppet... det är inte borta."
Och samtidigt…så vet jag att det finns de som har det långt mycket värre.
Andra som bär smärtor så stora att det är ett mirakel att de fortfarande andas.
Den tanken har aldrig lämnat mig
Det är lätt att tro att styrka är att alltid gå vidare.
Men den verkliga visdomen är att veta när man ska stanna.
Att ibland är tjänandet att vara stilla. Att inte fortsätta bära när kroppen inte längre klarar vikten.
Men hur gör man det?
Hur släpper man taget om sin egen drivkraft?
Jag kämpar hårt med det nu… och ett gammalt ordspråk dyker ideligen upp när jag har som ondast…
”Är huvudet dumt får kroppen lida” 😅
Och en klok person sa till mig -satsar du på att bli yngst på ålderdomshemmet 😅
Men, hur lever man då med att det är viljan som bär… när det är just den! ….som kroppen inte längre orkar bära??
Ja, det återstår att se…
Jag har märkt att när kroppen bromsar, flyttar sig energin någon annanstans.
För min del in i färgen.
In i orden.
In i drömmen om något som kanske bara stannar i drömmen.
Eller som kanske en dag får en egen plats i verkligheten.
Men just nu är drömmen nog, den fyller sitt syfte…den bär
Och det är precis här,
mitt i smärtan,
mitt i viljan,
mitt i väntan…
som livet ändå fortsätter.
Med färg.
Med ord.
Med kärlek.
I skapandet finns allt!
Jag skulle inte klara en vecka utan det.
Kanske inte ens en dag.
För skapandet är syre, rörelse, mening.
Det bär mig genom allt som gör ont och allt som är vackert.
Och ibland tror jag… att skapandet till och med är större än kärleken.
För skapandet är kärlek.
Kärlek till livet, till möjligheten att forma något av ingenting.
