23/12/2014
Vi på L&O önskar er alla en God Jul och gör det med en eftertankens text från vår gästkrönikör Carlo Örtoft. Varsågoda och var rädda om varandra!
När nu året sakteliga närmar sig sin upplösning och ytterligare ett årsbokslut står runt hörnet, så finner det mig med lika många överraskningar som året har dagar, en kamp utan fysiskt motstånd, en strid för att tämja det inre odjuret och allt dolt i ett hemligt litet hålrum i det innersta av det egna jaget, dag ut och dag in, en evighetscykel som aldrig tycks ta slut.
Så när jag slutligen känner att jag har fullständig kontroll på allt som rör sig i min närhet, så är det också den stunden jag börjar dö lite.
Jag vaknar på morgonen, inte för tidigt och inte för sent, utan exakt när jag ska, jag kommer till jobbet exakt när jag ska, jag har mina rutiner. Mina relationer till omgivningen fungerar eller så inte, familj, vänner, arbetskamrater, de smälter alla in i samma mönster och sticker inte ut mer än jag tillåter. Ekonomin är i balans eller så inte, men vilket spelar ingen roll för jag kontrollerar den till innehåll eller kosmetiskt. Jag planerar och har en fullständig kontroll i hemmet, som är välordnat in i minsta detalj eller organiserat kaos. Jag missar aldrig ett föräldramöte och är gärna klassförälder eller missar alla och gör mig osynlig vid förfrågan. Jag gör allt på jobbet inklusive markservice eller gör så lite som möjligt men får det ändå gjort, allt kontrollerat in i minsta detalj.
Jag har rutiner och det är viktigt för mig, rutinerna ger mig kontroll över den egna trygghetszonen och allt som hotar den bekämpar jag med list och beslutsamhet. Jag blir tvångsmässig i mitt kontrollerande, tvångsbeteendena börjar ge näring åt kontrollbehoven, som i sin tur föder tvånget som aldrig får nog och jag fortsätter mata odjuret i mig med mer kontroll. Mitt liv är inte dåligt men heller inte bra, det är sådär eller hyfsat, någorlunda eller 50/50. Jag har förstått ett tag att det är så det är eller att det är så det blev och jag börjar tänka förändring.
Ibland behöver man en rejäl framgång eller en rejäl motgång för att förändra något som uppenbarligen gått i stå. All förändring bortom den vågräta linje som livet har en förmåga att gå in i är välkommet. Man tror att det är en rejäl framgång som ska lyfta ens tillvaro ur det monotona ekorrhjul som snurrar på med tillförlitlig regelbundenhet. Man vill tro det och man söker det och man hittar oftast de små guldkorna som får en att lyfta ur den tvångsmässiga relation man har till sig själv, men det är och förblir konstgjord andning utan några bestående förändringar och så kan man hålla på länge, frågan är hur länge. Det troliga är att vi behöver ha en rejäl motgång i tillvaron, någon behöver skrapa hål på fasaden, springa på en mental käftsmäll, drutta på ändan eller tappa byxorna, vi behöver kliva ner några trappsteg för att hitta det som är värdefullt igen, släppa kontrollen, tvånget och våga utmana våra rutiner, våga släppa taget om det som vi tror är tryggheten, våga vara sårbar och öppna upp för nya influenser, dags att logga ut och söka sig nya outforskade vägar.
Livet är inte så världsligt som vi tror, den inre kampen och dialogen som pågår i oss kan vara tillräcklig, liksom det livspussel som hör vardagen till vilket slutligen gör oss till dessa sårbara varelser som kämpar för vår överlevnad en dag i taget.
Nu har det gått ett år igen och förändringens tid kan stå för dörren om vi vill och vågar ta ett sånt beslut, hur du vill ha det får bli ditt ansvar och hur jag vill ha det får bli mitt ansvar, men du ska veta en sak, du är inte ensam om dina känslor ty jag vandrar också här på jorden.
En riktigt God Jul och ett Riktigt Gott Nytt År önskar jag dig av hela mitt hjärta.
//Carlo
