04/07/2025
Västerbottens-Kuriren recenserar ”Trädgårdsmästaren och döden” av Georgi Gospodinov (övers. Hanna Sandborgh):
Borde vi inte följa bulgaren Georgi Gospodinovs exempel när någon av våra föräldrar går bort. Skriva ned allt vi kommer ihåg. Att göra det lika bra som Gospodinov blir förstås inte lätt, för äreminnet han rest över sin far är en sällsynt vacker prosaelegi, i säker översättning av Hanna Sandborgh. Hon har även tolkat ”Tidstillflykt” som gav honom Bookerpriset 2023.
Skrivandet av ”Trädgårdsmästaren och döden” påbörjas i oktober 2023 sedan pappan berättat om känningar av smärta i korsryggen. Han väljer en svart anteckningsbok och skriver således för hand, vilket han aldrig annars gör. Bara det skrivsättet passar hans far. Hunden Jacko och framför allt sin älskade trädgård på landet tvingas pappan överge för resan till sonen och det stora sjukhuset i Sofia. Provsvaren är obarmhärtigt entydiga: ”primär lungcancer med omfattande hematogen spridning”. Får jag uppskov till Sankt Georgsdagen så vi kan umgås och äta gott, undrar fadern. Nej, och inte heller hinner han höra göken gala. Julen bara tjugo dagar bort, då? Till jul kan gå, svarar läkaren. Men inte ens det; pappan dör fyra dagar före.
Sonen måste genomföra en del författarresor till olika delar av Europa under sjukperioden och oroas varje gång över faderns tillstånd, men möts alltid av standardfrasen: ”Ingen fara, jag kan vänta”. På en kyrkogård i Genève hittar han platsen för Borges sista vila och kommenterar gravskriften: ”Don’t be afraid! Ingen fara… Borges och min pappa.” Under de sista veckorna är sonen hela tiden närvarande vid sjukbädden. Han hämtar ut allt starkare smärtstillande mediciner. Försöker mata honom, utan vidare framgång. En vindruva eller mandarinklyfta på sin höjd. Sista dagarna ligger han ständigt vid den sjukes sida i sängen. Hjälper till att vända honom, byter blöjor och lyssnar till andetagen. En blodstörtning måste han ta hand om och glömmer helt bort all rädsla för blod. Ibland får han stöd i omsorgen av sin bror och modern dyker också upp. För att spä på eländet visar det sig att hennes låga blodvärden diagnostiseras som leukemi.
Sorgen är gränslös och gråten gömmer han genom att smyga in på bakgator för att inte visa sig bland folk han känner. Med dottern ritar han ett släktträd och genom att placera sig själv vid den döde i trädets grenar känns döden naturligare, ger tröst och ett slags förklaring.
Nej, melankolin och svärtan är långt ifrån berättelsens hela innehåll. Vi får ta del av många tänkvärda reflektioner. Av läkarutlåtanden konstaterar Gospodinov att latinet inte bara är ett dött språk utan också dödens språk. Vidare att det runt cancersjukdomen inte finns minsta romantik. Tuberkulosen har sin ”Bergtagen”, sin poesi, (sin Edith Södergran, tillfogar jag), medan cancern inte rymmer någon magi alls. En annan tanke: den konkreta fysiska smärtan är nog till för att ”underlätta vår separation från världen”. Smärtan befriar oss från dödens förkrossande tomhet, det metafysiska intet vi står inför.
Det är sonens minnen från pappans liv som skapar ljuset i texten. Denne tvåmetersman, som var en lovande basketspelare, men förbjöds av föräldrarna att hänge sig åt sådan karriär, när lönearbetet kallade. Han som mindes allt och hade koll på byns alla släkter bakåt, ända till 1700-talet. Han som inom sig hyste ett hav av dråpliga anekdoter att ösa ur. Som fann hela sitt livsinnehåll i den trädgård han så ömt och kärleksfullt vårdade. På Sankt Georgsdagen den 6 maj 2024 sätter Georgi Gospodinov punkt för sin hommage till fadern. Slutorden är självklara. ”Ingen fara”.
TOMMY SUNDIN
