29/08/2026
Jag pratade med en annan mamma igår om hur vi har själskontrakt med våra barn.
Om att de ska hjälpa oss att bryta den generationskarma vi bär på.
De har lovat att utmana oss, trigga oss och testa vår ovillkorliga kärlek så att vi tvingas växa.
Inte en stund får vi vara ifred och allt ska vi se i oss själva.
Min dotter kom hem och sa att hennes nya vän hade sett mig skrika på henne, och att hon därför inte fick sova över hos oss.
Skammen kom som en blöt filt.
Jo, jag skriker ju ibland på min tonåriga dotter.
Gjorde jag det alltså offentligt? Jag minns inte det, men ja det händer ju säkert ibland…
Sen kom rädslan.
Ska detta fortsätta här med? Skuldbeläggandet. Känslan av att vara övervakad, dömd och kontrollerad.
Ifrågasatt för mitt föräldraskap och min karaktär.
Denna ständiga vilja att hitta fel hos mig.
Som jag vet precis vad den kommer ifrån och det är inga mysiga krafter i spel.
Och så kände jag hur mörkret försökte skapa en ny tidslinje. Hur tvivlet och sorgen bredde ut sig över mig och försökte ta över.
Kommer vi någonsin att bli lämnade ifred?
Ska allt vi gör kontrolleras med lupp och jämföras mot den svenska kontrollnormen för den undantryckta, perfekta och tystade kvinnan?
Sen insåg jag att det är jag som skapar den tidslinjen om jag väljer det.
Och jag faller inte för den igen.
Om någon tycker att jag är en dålig mamma, om det ens är sant, så vet jag vad som är sant. Jag vet vem jag är. Alltid.
Jag är känslig för skuldbeläggande, för jag läker och jag är inte färdig än.
Jag gråter ofta för hur vi blev behandlade i Sverige och jag tänker inte känna skam över det.
Jag skapar mina egna normer och värderingar i hur jag uppfostrar mina barn tillsammans med min sambo och mina guider.
Och jag har blivit mycket bättre på att gränssätta sen allt det här började.
Vi pratar jämt om hur vi skapar trygghet i de här nya energierna, som vi alla navigerar. Och det är inte alltid lätt.
Och jag är stolt över det vi åstadkommit.
Jag litar på mitt hjärta och dit det leder mig.
Jag agerar inte längre på min rädsla, min skam och min oro, för den skapar allt jag inte vill ha.
Trots att det gör enormt ont att bli skuldbelagd. Så jag sitter jag i känslorna.
Och även om jag måste möta det 20 gånger till innan det läker, så är det ok.
Om det är det jag behöver, så tackar jag för hjälpen.